Internathistora i nytt ljus

Curtis Sittenfeld drar upp benen i soffan. I fjol skrällde hon i USA med en debut som väckte liv i en uttjatad genre - den amerikanska skolberättelsen. Till skillnad från alla collegefilmer har hon koncentrerat sig på själva knoppbristningen, tonåren. "I en klass för sig" är en mörk skildring av livet på ett tjusigt internat, en extra fin high school eller "förberedande skola" som det heter, eftersom alla som går där fortsätter till college eller universitet.
Om Jan Guillou skildrade internatgrabbars våld i och pennalism i "Ondskan" skriver Curtis Sittenfeld i stället om tonårig sårbarhet och intensitet, om att försöka finna sig till rätta i ett främmande universum.

Madrassförsäljare
Lee Fiora heter hennes inledningsvis 14-åriga hjältinna. Med romantiska drömmar, men också klassklättrarambitioner, söker hon sig till en exklusiv skola, hemvist för östkustens sofistikerade överklass. Hon är där på stipendium. Hennes pappa är högröstad madrassförsäljare från mellanvästern, hennes skolkamraters är jurister, läkare och bankirer. Internatet är en sluten värld där långa, intrigerande blondiner regerar och där den kille som inte är bra i sport lika gärna kan gömma sig i källaren. Så långt välbekant, och ändå inte.
Hemma i South Bend, Indiana, var Lee åtminstone skolans ljus. Här är hon en enstöring, en studiemässig medelmåtta, som vägrar läsa sin hemuppgift högt på lektionen eftersom den skulle avslöja hennes ursprung.
- Jag tycker att boken definitivt handlar om klass på många sätt, men jag sa aldrig till mig själv medvetet att jag skulle kommentera klassfrågan. Jag tänkte på handlingen och på scener, klasstemat dök upp av sig självt. Det är inte så att jag försöker säga en specifik sak. Folk har frågat, vad är budskapet? Om det fanns ett budskap skulle jag inte ha skrivit en hel bok, då skulle jag låtit trycka upp en knapp.

Bob Dylan
Curtis Sittenfeld är tillbakalutad och lugn. Även om hon själv kommer från mellanvästern och gick på internat på östkusten ska hennes roman inte förväxlas med hennes personliga historia. Hennes pappa är bankman, hennes mamma lärare i konsthistoria. Alla föresatser om att få henne att brista ut i en eldig klassdiskussion eller knivskarp analys av orättvisorna i det amerikanska samhället, utbildningssystemet inte minst, kommer på skam. När hon själv gick på internat gjorde hon visserligen ett tappert aktivistförsök, en gång, att starta en feministgrupp men det föll på bristande intresse från klasskamraterna. Hon är varken förvånad eller upprörd.
- Jag kan inte klandra den som hellre vill kasta frisbee eller roa sig i den åldern.
För att komma tillbaka till tonårens känsla av utsatthet och extrema självupptagenhet lyssnade hon igenom sina gamla kassettband: 1993 var det Bob Dylan, Cat Stevens, Van Morrison och James Taylor som var allmängods på hennes internatskola snarare än Oasis och Suede.
Trots alla framgångar med sin debutroman har hon inte återvänt dit för att tala om den. Hon kommer inte att göra det heller. I somras skrev hon, på uppdrag av en redaktör i New York Times en debattartikel utifrån frågan: "Skulle jag sätta mina barn på internatskola?".
- Svaret är nej. Det är så mycket pengar där, du får en helt vrickad uppfattning om vilka bilar folk kör, hur många hus de har, var de åker på semester. Och om man går på internat betyder det att man har chansen att gå på college senare. Sen tycker jag det är lite ohälsosamt att vara tillsammans med tonåringar hela tiden. Föräldrar kan, åtminstone generellt, hjälpa till att ge lite perspektiv.