Klädda i vitt stormar Den Svenska Björnstammen ut på Hugos scen som badar i floureserande ljus.
Då menar jag verkligen stormar.
Hemmasönerna i prisbelönta Den Svenska Björnstammen sätter nämligen allt sitt hopp till en den intensiva liveshowen när de uppträder inför publik. Visst har man ett koppel av ganska hemtrevliga electrolåtar på repertoaren, men det är energin och galenskapen som är bandets signum.
Det innebär intensivt dansande, hoppande och krumbuktande från den magra samlingen herrar hela vägen från öppnaren Nytt lego till avslutande hitmelodin Dansmusik. Det klättras på högtalare, bankas i taket och viftas med alla till buds stående lemmar. Ihållande stroboskopljus gör dessutom sitt bästa för att ackompanjera de galna upptågen på scenen.
För att vara helt krass. Det som multikonstnärerna (finns det något som inte står på de här sju herrarnas repertoar?) sysslar med där uppe på den alldeles för låga scenens tiljor handlar mer om kreativitet och fantasi än kliniskt utförande. Ingen i herrskapet är väl egentligen någon större sångare och lite av låtarnas nyanser går förlorade i ett bastant discodunk när kompositionerna överförs till liveformatet, men det är som sagt inte riktigt det som är poängen. Brister i kunnande vägs med råge upp av intensitet och frenesi.
Och vem kan egentligen stå still till en hitmelodi som Allting kommer bli bra?
Björnstammen håller det hela föredömligt kort och återvänder inte för några extranummer efter att Dansmusik klingat ut.
Om det beror på att det inte finns mer material (man passar rent av på att lufta nya, ännu osläppta tongångar under konserten) eller om det är uttänkt förtäljer inte historien, men det känns helt rätt.
Ensemblen tjänar på att spela kort och koncist och på så sätt hålla energinivån på topp genom hela framträdandet.
Det gör att eftersmaken är synnerligen god.