Inte vårt fel att vi är de ihåliga

70-talisterna har lydigt lärt sig att gå i ledband.
Här kommer vi på en lång rad och rycker i dörrar vi inte vet vart dom leder och vi står så ett tag innan vi till sist inser vår oduglighet till precis allting, tills vi tröstlöst inser att vi visst vill bli som våra föräldrar, att vi också vill leva våra liv som alla andra alltid gjort före oss.
Menlösa och stympade smyger vi osynliga omkring.
Det är inte vårt fel att vi är de ihåliga.
Ingenting är vårt fel.
Vi skyller alltid ifrån oss.
Vi äger en värld utan historia eftersom vi svurit oss av med den, vi kapade trossarna från den gamla världen för länge sedan.
Vi ville lära oss segla själva, vi var ju 70-talister och de första som fått det sämre än sina föräldrar men ändå riggade vi seglen på den där skutan som kränger över vågor och djupt vatten och det är som om vi alla är ombord på Estonia, och det är alltid de starkaste som överlever, det är de hänsynslösa som hivas upp i räddningshelikoptern och skäms vi så gör vi det i smyg, när ingen ser på. Så lever vi nu och vi vill inget annat. Vi har redan glömt det vi minns, det var värdelöst.
Vi lever snabbt och på ytan av oss själva, vårt mål och mening är att få sälja själen till lägst erbjudande eller åtminstone få vara med i teve nån gång.
Och ju mindre vi kan ju lättare är vi att regissera.
Vi är alla duktiga hjälpredor i sönderfallet och det är så vi vill ha det.
Det är så vi vill leva våra liv.
Vi vill bli framgångsrika och sitta vid de snidade träborden och droppa märkesnamn och sajter vi också, vi vill klä oss i kostym och arbeta med pengar för människor älskar andra människor med pengar och vi går vilse i framgångssagor men hoppas innerligt att chansen dyker upp, den att någon gång få knäppa packet på näsan.
Vi vill ha allt som inte betyder något.

Jag ser mina generationshundar svansa omkring, så långt ifrån mig, men så motvilligt nära ändå och så totalt fel ute, så skräckslagna i en värld som kunde ha blivit vår om vi bara hållit samman och inte glömt det där heliga löftet om att aldrig, aldrig för någonting i hela världen, bli som de andra.
Tiden splittrar alla krafter, också de goda, men jag undrar ändå varför ni ljög, varför ni vänder bort era ansikten på stan, varför era ögon redan brunnit ut, varför ni ser så utomordentligt fåniga ut i dag när ni var så vackra för inte alls länge sedan.
Varje brutet löfte har ett pris att fodra.
Jag har kanske drömt innehållet i det där löftet, jag kanske har fel, kanske är det ni andra som förstått vad det hela egentligen går ut på.
Jag minns många av de där kvällarna och nätterna och hur det spanns planer ur de ändlösa samtalen om allt och inget.
Varför gav ni upp era liv, varför blev ingenting som ni tänkt er, varför är ni så patetiskt lika era föräldrar?

Kära 70-talister, jag ser er där ni går och sprätter bakom era barnvagnar, bakom era fruar och matkassar och bakom allt det ni vill hinna ifatt innan det är för sent.
Jag ser er på gågatan, som man såg på de större barnen i skolan, fast utan rädsla men med en sorts ömkligt medlidande.
Då och då lyser ett ansikte från skoltiden eller från nån tillfällig bekantskap upp mot mig men så mycket äldre, så olikt, så slutkört, så trött och bortkommet och jag inte kan begripa hur vederbörande hunnit bli så mycket äldre på så kort tid.
När skingrades vi egentligen, vi som trodde och hoppades och inte bara drömde?
När dog vi från varandra?