Information till våra läsare

Den 31 december 2024 är sista dagen som Folkbladet ges ut. Detta innebär att vår sajt inte längre kommer att uppdateras efter detta datum.

Vi vill tacka alla våra läsare för det stöd och engagemang ni har visat genom åren.

För er som vill fortsätta följa nyheter från Norrköping och Finspång hänvisar vi till NT.se, där ni hittar det senaste från regionen.

Tack för att ni varit en del av Folkbladets historia.

Inte samma livemaskin som tidigare

Foto: FREDRIK SANDBERG / SCANPIX

Kultur och Nöje2009-02-27 03:00
Mikael Mjörnberg
Dennis Lyxzén (bilden) tittar klentroget på den setlist som hans bandkamrater lagt framför honom i logen nere i Hugos katakomber.- Jag kommer inte ihåg texten till en enda av de här låtarna, konstaterar han självrannsakande.Så illa är det naturligtvis inte. När The (International) Noise Conspiracy kliver på scenen en dryg timme senare ramlar texterna fram som om de var den självklaraste saken i världen. Däremot märks det att bandet gör sin första spelning efter ett två månader långt uppehåll från konsertscenen. T(I)NC är inte samma snortighta livemaskin som publiken kunnat vänja sig vid genom åren. Missförstånd och spelfel uppstår flera gånger och hintar om att herrarna har en del ringrost att skaka av sig.Tröttheten (bandet lämnade Umeå klockan fem på morgonen, anlände till Norrköping vid elvasnåret och lånade en replokal där de spelade ihop sig) och scenens minimala storlek inverkar också på den ruskiga energi som är bandets signum. Dennis Lyxzén har inte utrymme för sina kicksparkar och nöjer sig med att dansa sin spattiga dans och vifta med mikrofonsladden flankerad av Inge Johansson (bas) och Lars Strömberg (gitarr) som röjer på stället.Svettigt värre, men ändå långt ifrån den nivå där jag vet att bandet kan befinna sig.Ändå är det bara att öppna öronen och njuta. En halvtafflig dag för T(I)NC är nämligen ungefär detsamma som högstanivån för många andra band. Inte ens det faktum att mr Lyxzén bytt sitt vanligtvis eldiga mellansnack mot vanligt "nästa låt heter"-mummel (kanske var det mellansnackspamfletterna han inte kom ihåg?) kan ta död på upplevelsen.Fokus ligger helt naturigt på senaste skivan "The Cross Of My Calling"varifrån stänkare som "Assassination Of Myself" och "Hiroshima Mon Amour", men också mer avskalade balladen "Boredom Of Safety" hämtas.Lyxzén och company vet dock bättre än att exkludera gamla klassiker och matar publiken som letat sig ut denna onsdag med örhängen som "Smash it up", "Like a Landslide", "Capitalism Stole My Virginity" och "Black Mask". Det är ett trevligt potpurri som håller på i dryga timmen.Och trots ett lite stapplande framförande verkar bandet hitta fram till den spelglädje som senare under turnén säkert kommer att göra dem till sitt gamla vanliga, fantastiska, scenjag. Efter avslutad konsert kommer de till och med tillbaka och bjuder på extranummer som inte ens fanns uppskrivna på setlistan (avslutande "Washington Bullets" är lysande). Och tänk, Dennis kommer ihåg texten till dem också.
Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!
Läs mer om
Norrköping
Kultur och Nöje