Allt är frid och fröjd tills Erland träffar Sven-Eriks fru och de båda faller pladask för varandra.
Erlands rationella lösning på problemet blir att alla fyra lever ihop tills passionen svalnat. Alltså inte rationellt alls egentligen. Det är ett välarbetat manus som har en naturlig känsla. Och det är nästan det enda som är bra med den här filmen. Dialogen är både träffsäker men också extremt pinsam.
Det är sällan man så gärna vill kliva in i en film och ge karaktärerna rejäla käftsmällar som när man ser ”Det enda rationella”. Filmen framkallar också ens Peter Pan-komplex, för om det här är vuxenvärlden så vill väl ingen vara vuxen? I en scen säger Rolf Lassgård, i rollen som Erland, ”vi är ju inte några 20-åringar” slående citat eftersom de beter sig precis som tonåringar.
Det filmen vill säga är att vi inte kan styra våra känslor genom rationella handlingar. Men mellan Erland, och Karin som är Sven-Eriks fru, går inte att se annat än köttets lustar. Lassgård och August har ingen självklar kemi mellan sig. Dessutom är det svårt att förstå hur Erland kan skifta sina känslor så snabbt mellan två kvinnor samtidigt som han i början verkar vara en nöjd familjefar. Från den stund hans känslor väcks för vännens fru verkar 30 år som bortblåsta. Som ett barn utan några större grubblerier går han vidare.
Största problemet med den här filmen är att det inte är speciellt givande att se på. För det första saknar den totalt spänning. Och det är faktiskt inte särskilt njutningsfullt att se människor lida och förnedras ständigt. Filmen rubriceras som komedi, men det går långa sträckor mellan skratten och när det väl är roligt är det på grund av absurditeten, inte för att det är humoristiskt.