Den spelningen har helt fallit mig ur minne. Jag kan hur förtvivlat jag än försöker inte framkalla några som helst minnen från den tillställningen.
Jag antar att det har sina orsaker (betyget jag delade ut var mediokert).
Lisa Miskovsky har haft en tendens att som liveartist bli någon form av symbol för mellanmjölkensland. Trots en uppsjö av hittiga låtar har hon ofta gått ganska obemärkt förbi. Lite för snäll. Lite för vanlig. Lite för tråkig.
Den här kvällen har det blivit ändring på det. Lisa Miskovsky går ut hårt och inleder kaxigt med genombrottshiten "Driving One Of Your Cars" i en snyggt arrangerad rockversion.
Det sätter tonen för resten av kvällen.
Lisa Miskovsky sjunger väldigt snyggt och majoriteten av låtmaterialet är smäcker popmusik som det skulle vara lätt att putsa lite för mycket på.
Men uppbackad av ett nytt kompband bestående av brödraparen Lundberg (Måns och Jonas) och Berglund (Anton och Daniel) levererar sångerskan sina bitar i en ljudbild som snarast beskrivs som robust och råbarkad. Med ett konstant och tilltalande basdriv.
Det skapar en intressant dynamik mellan det väna låtmaterialet och det ruffigare ljudet som jag aldrig upplevt från den här damen tidigare. Det är oerhört klädsamt.
Beaktar man låtlistan utifrån detta faktum är det inte konstigt att publiken som valde norrländsk pop framför flummigt kärleksbudskap med Di Leva på Flygeln är mer än nöjd när den travar ut i lördagsnatten.
Hits blandas med guldkornen från senaste skivan "Violent Sky". "Some Of Us" sitter där den ska och det utdragna gitarrgnisslet (multitalangen Måns Lundberg imponerar stort genom hela konserten) som avslutar "Silver Shoes" är magiskt, men det är förstås de mest inarbetade korten som skapar mest drag under galoscherna. Både hos mig och övriga publiken.
Rytmiken i "Lover" är svår att motstå även för dem som förkastade tanken på att kvällen till ära dra på sig dansskorna, i "Sing To Me" visar sångerskan exakt hur man får en låt att växa i liveformatet och den gamla singelfavoriten "Lady Stardust" älskas av alla.
Lisa Miskovsky visar att hon är precis allt annat än för snäll, för vanlig eller för tråkig.
Hon har i och med det, ett ganska menlös mellansnack till trots, försäkrat sig om att jag (och förmodligen även resten av publiken) den här gången utan någon som helt tvekan kommer komma ihåg Norrköpings-besöket.