Inte klockrent av Sahara Hotnights

Jag minns det som igår när Sahara Hotnights skapade rubriker med sitt debutalbum ”C’mon Let’s Pretend” (1999) och sedan for fram som en energisk rockexplosion genom Sverige. Sedan dess har vi kunnat se dem på alla festivalscener värda namnet och hitlåtarna har staplats på hög.
Sahara Hotnights har växt ut från att betraktas som ett oborstat men charmigt tjejband till att bli ett av de viktigare rockbanden i det här landet. På köpet har de blivit riktiga stjärnor och nu vill de uppenbarligen också utveckla sin liveuppenbarelse.
Men allt som Robertsfors-gruppen håller på med för tillfället känns inte helt klockrent. Först släppte de en såsig coverplatta med sina personliga, en aning obskyra favoritlåtar och nu avslutar de en turné inför sittande publik där de backas upp av en stråkkvartett. I teorin låter det lite väl långt ifrån det explosiva urämne Sahara Hotnights var från början.
Praktiken överträffar dock teorin per omgående när tjejerna kliver upp på Flygelns scen. Stråkkvartetten skänker, även om den då och då dränks i gitarrmanglet och Josephine Forsmans taktfasta trumspel, en extra nerv till materialet och lyfter fram ett djup som Sahara Hotnights inte haft tidigare.
Men det där med att lyfta fram favoriter och blanda upp dem med det egna materialet gör att showen blir ojämn. Det spelar ingen roll att de dammar av guldkorn som Dusty Springfields ”In Private”, covervalen känns ändå mest som bromsklossar som står ivägen för de riktiga rockfräsarna.
Det märks också på publiken som håller sig väldigt lugn i sina stolar.
När ”Quite a Feeling” från nämnda debutskiva dyker upp markerar det dock startskottet för en imponerande slutfas och det börjar rycka i benen på flera håll. I ”Cheek to Cheek” (där det superkassa saxofonsolot som ändå låter bra ersätts av ett ännu delikatare stråkarrangemang) kommer de första spontandansarna på fötter och i ”Visit to Vienna” står alla jublande upp.
Det är då gruppen är som allra bäst.
Sahara Hotnights får gärna fortsätta att släpa med sig sin stråkkvartett, men i realiteten saknar jag den grupp som med egna låtar går upp på scenen och rockar röven av skrikande tonåringar klämda mot kravallstaket mer än vad jag uppskattar dem när de spelar covers inför en timid sittplatspublik som klätt upp sig för att gå på konsert.