Det är 60-tal i Greenwhich Village i New York och Llewyn Davis är en kämpande folksångare. Historien bygger löst på folkmusikern Dave van Ronk och dennes biografi. Han är hemlös och musikkarriären är inte på frammarsch. Mindre begåvade kollegor lyckas bättre och han får rådet att inte vara soloartist därför att han inte är säljbar. Som någon säger till honom på en audition ”I don’t see any money in it” (jag ser inga pengar i det). Bland de svårigheter han möts av är balansen mellan att vara sig själv och kommersialisera sig. Davis är inte ett missförstått geni och det är inte ödet som skapar friktion i hans planer. Han är en komplex människa som själv klipper band och bränner broar. Att fatta felaktiga beslut är standard. Avsaknad av flyt och klokhet sätter krokben för honom. Som hans före detta älskarinna säger ”du är som kung Midas efterblivne bror”.
Förväntningarna på bröderna Coen är stora efter filmer som True Gril, No Country For Old Men och helt sublima Oh Brother Where Art Thou. Att lyckas så ofta skapar också krav hos publiken. Inside Llewyn Davis är inte riktigt lika bra som de nämnda filmerna. Men jag gissar att de flesta filmare önskar att deras dalar liknade den här filmen. En del kanske till och med skulle vilja ha toppar som hade den här nivån av kvalitet. Men, den saknar de andra filmernas karaktärsutvecklingar, poetiska ådra och fyndighet. Inside Llewyn Davis är på väg utan att nå fram. Det vilar en disharmoni över berättelsen som inte får klimax.
Kvalitéen på skådespeleriet karaktäriseras av hög lägstanivå. Även de väldigt små birollerna spelas med känsla och tyngd. Oscar Isaac, i vanliga fall en birollsskådespelare, bemästrar Llewyns sympatiska och osympatiska sidor. Carey Mulligan är störtrolig som den arga älskarinnan. Garrett Hedlund och John Goodman kryddar trots sina minimala insatser. Till och med Justin Timberlake som annars är så otillräcklig fungerar i rollen som hitmusikern Jim. Musiken är filmen starkaste kort och kanske i sig värd att se Inside Llewyn Davis för.