Ingenting kunde vara mer fel. Det här var ju tråkigt, heter showen, som är allt annat än just tråkig.
Han gjorde själv en poäng av att 500 personer kommit för att lyssna på någon som samlar skitiga tvättstugelappar, när Symfoniorkestern spelade samma kväll. Men av skratten att döma blev nog få besvikna.
Showen är till viss del baserad på boken med samma namn, där han samlat ilskna lappar från bland annat parkeringar, matsalar, trappuppgångar och arbetsplatser. De är föreställningens röda tråd ¬- och de små meddelandena rymmer stor humor. Man kan inte annat att hålla med Batra i att de nyanserar bilden av svenskarna. Vi är inte så trista och lagom.
Det handlar naturligtvis om svenskhet, om att vi svenskar aldrig någonsin avslöjar vad vi röstar på eller var vi plockar våra kantareller. Den "skånske indiern", som han kallar sig själv, talar om exotiska bröllop, känslan av att inte passa in, men också om Sverigedemokrater, trista parmiddagar och SJ.
Ämnena avverkas i ett rappt tempo, men David Batra visar också på ett mästerligt sätt att han klarar att växla ned och ta in allvaret en stund. Han berättar om den hörselskada som han trodde skulle bli slutet på hans karriär och fick honom att tappa livslusten. Och han vinner på att våga bli personlig med oss i publiken. Vi förstår att våra skratt kan skära i öronen, och att han som komiker får leva med den smärtan.
Vi kan bara glädjas åt att David Batra inte gav upp sin karriär. Och att han valde att bli komiker trots pappans kommentar: "Ska du bli komiker? Folk kommer ju skratta åt dig!". Det gör vi så gärna.
Batra imponerar verkligen med sin tajming och förmåga att effektivt måla upp scener som får oss att se vardagsföreteelser i nytt - dråpligt - ljus. Däremot blir försöken att kommunicera med publiken ibland lite tafatta, men det beror snarare på blygheten bland åskådarna. Men få andra komiker hade klarat att helt ensam hålla ihop en nittio minuter lång föreställning.
Hela tiden har David Batra publiken helt i sin hand. Det är imponerande.