Inställt gång på gång - hur laddar teatrarna om?

Den nyskrivna föreställningen "Pappas födelsedag" av dramatikern Alejandro Leiva Wenger skulle precis få urpremiär på Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm när restriktionerna skärptes, i oktober förra året. Efter tre genrep med 30-40 personer i publiken blev pjäsen inställd. Att testpubliken var lyrisk gjorde det bara mer smärtsamt, tycker regissören Frida Röhl.

– Det var nästan värre att folk tyckte att det var så bra, säger hon.

Vad som kommer att hända med uppsättningen framöver vet hon inte. Men hela Teatersverige går nu igenom samma process med inställda föreställningar.

– Jag brinner så klart för den här, men jag vet att det händer på alla teatrar just nu. Det finns en massa fantastisk scenkonst som bara ligger i olika lager.

Som att bli bränd

Frida Röhl och Alejandro Leiva Wenger tvingades dessutom skjuta upp ännu en pjäs: deras "Arvet" skulle ha fått premiär på Folkteatern i Göteborg för ett par veckor sedan. Nu hoppas man i stället på att kunna visa den i april.

Men att ladda om efter den förra uppsättningen var inte helt lätt, menar Frida Röhl.

– När jag började repetera upptäckte jag att jag jobbade med förbehåll. Som regissör eller teaterskapare går inte det, du måste jobba ”all in” med allt du har. Det var som att gå in i en relation när man har blivit bränd. Jag var nästan rädd för att det skulle bli bra, för då skulle jag bli förälskad i uppsättningen och jätteledsen om vi inte får spela, säger hon.

Hon kallar det för ett "konstnärligt trauma" att få sitt verk nedstängt – eftersom hela syftet med teaterns arbete är att möta en publik. Men när ensemblen nu repeterar upplever de samtidigt glädjen i att få skapa tillsammans.

– Mitt i allt kan jag komma på hur mycket jag älskar mitt yrke och hur mycket riktiga möten i ett rum betyder. Plötsligt blir teaterns funktion som sista utpost i ett allt mer digitaliserat samhälle så tydlig. Det är jätteviktigt för människor att vara tillsammans och ta del av berättelser.

Frilansare drabbas värst

De som har drabbats allra hårdast är de frilansande skådespelarna. Många har blivit av med jobb och försörjning – med personliga katastrofer som följd, framhåller Frida Röhl.

Sophia Artin, teaterchef på Teater Galeasen i Stockholm, håller med. Galeasen hade premiär på "Irakisk Kristus" 12 mars 2020, en uppsättning som hade tagit år att förbereda. Efter två föreställningar lades den ner och teatern stängdes. Ensemblen började då repetera utomhus varje vecka i ett vårkallt Stockholm.

– Det var på gränsen till sinnessjukt. Det var också komiskt för folk är ute och fingår på Skeppsholmen och ibland körde vi med ljud, det är ganska kraftiga krigsljud med bomber, så folk hoppade högt där, säger Sophia Artin.

Repetitionerna var ett sätt att försöka hålla modet uppe. Teatern försökte igen i början av augusti, men ett sjukdomsfall i anslutning till ensemblen satte stopp för repetitionerna. Nästa mål för nypremiär var januari 2021, och nu hoppas man på september 2021. Artin kallar teaterns situation för "ett sisyfostillstånd", där de likt Sisyfos fortsätter att rulla stenen uppför backen.

– Vi lever fortfarande i det tillståndet. Det är mycket "vi hoppas och tror, insh'allah”. Men det är bara att inte ge sig.

Ekonomisk smäll

Teater Galeasens ekonomiska situation ser mörk ut numera – förra året innebar bara kostnader och inga intäkter. De överlevde tack vare Kulturrådets krisstöd.

– Men det kommer att bli jättetufft att klara det ekonomiskt i höst och även nästa år, det är väl då smällen kommer, säger Sophia Artin, som hoppas på hyresreduktioner från hyresvärden Statens fastighetsverk.

Reduktionen har dock visat sig svår att få. Tungrodd byråkrati har också tvingat frilansare att ha sina firmor vilande för att kunna få bidrag, menar Artin.

– Det har slagit så sjukt hårt mot dem – som först skulle starta sin egen firma och vara entreprenörer, etcetera. Jag hoppas att man när det här har lagt sig ska granska hela systemet och var vi har hamnat med alla kulturarbetare — de har ingen trygghet och inga skyddsnät. Men vi vill ändå ha musik, film och teater.

Vad som händer med all färdigproducerad kultur som har lagts i malpåse över hela Sverige är oklart. Men Sophia Artin tror att det blir svårt för teatrarna att hinna spela alla föreställningar, eftersom nya ofta har repeterats in parallellt.

– Det kommer att vara som på en flygplats, med slottider, det kommer att bli jättesvårt att kunna spela allt som man väntar på att spela nu.