Och gör det med bittersöt charm, allvar utan tungsinne, lite situationskomik och klar förmåga att forma den oftast glättiga Hollywoodkomedins mönster och fotostil efter egna syften.
Steve Carell, mångsidig ny filmkomiker, visar ett brett register av små medel i replikföring och mimik som trebarnsfar, som fastnat i sorg efter hustruns död, Tomheten fylls med komiskt petnoga barnuppfostran och övertidsjobb med rådgivningsspalten för lokaltidningen. Som förälskad visar sig den osjälviske hjälparen hjälplös inför egna känslor. Han blir kantig, ofin och osocial. När han och flickvännen försöker hålla allt hemligt fylls släktträffen i föräldrahemmet av pinsamheter, fumligheter och oärligheter.
Som driven författare får Hedges fram personer, känslor och stämningar genom genomarbetad humoristisk dialog. Lite sitcomstil kanske, fast med ett underliggande allvar och en rätt lågmäld ton, fjärran från TV-komediernas mekaniskt skickliga vitsande. Som regissör får han fina skådespelare i alla åldrar att göra det bästa av ett bra material. Dessutom uppmuntrar han fotografen att filma amerikanska östkustmiljöer utan vykortsglamour.
Juliette Binoche ska egentligen inte spela komedi, flickvänsrollen är inte komisk heller, men i Hedges regi fungerar hon bra i helheten. Carells lysande farsspel som gympadeltagare och dansör fungerar som utropstecken och gapskratt i en film som helst bär sitt allvar lätt, som i trubadurvisorna på ljudbandet, fram till komedins traditionsenliga slut: hjältens bröllop och återkomst till familjegemenskapen. Livet är i grunden gott och går vidare.