Inget stick under stol
Brittmarie Engdahl
Foto:
Jätteproppen till exempel.
En tid på världen firade vi inte födelsedagar, jag tror det var i samma veva som man kilade till borgmästaren och gifte sig på en lunchrast. När man inte kunde vända upponer på världen kunde man i alla fall obstruera när det kom till traditionella festtider.
Nu är det skillnad. Oj oj, det ska bli både sallad med nån räka kanske och något lite att skåla i och jag ska ta emot applåder och visslingar hela dan har jag tänkt.
Även om jag säger som alltid, det enda man har gjort är att överleva, men en sån sak kan ju vara värd lite uppmuntrande tillrop förstås.
En stor dag som denna blir man lite blöt och tänker bakåt. Gärna tänker jag på presenter, dom missade man ju alla dom där "grååren" när det var högre ting som gällde.
(Skulle det kunna krävas retroaktivt tro?)
En gång fick jag en honungskaka. Alltså en sån där som är tagen direkt från bikupan, rinnande och med alla fina celler kvar. Mycket intressant. Inte för jag nyttjar honung, men som sagt, intressant.
En gång var det en liten tunn näsduk som någon hade broderat ett B på i ett hörn. Något av det vackraste jag sett. Hängde med länge, som prydnad.
En gummiplanta hör till det minnesrika. Jag ser fram mot att jag så småningom, när trädet tagit sig, ska kunna göra egna gummisnoddar, så praktiskt, man hittar ju aldrig nån när man ska ha den.
Det där bältet hör också till det udda. Det var väldigt stort och kraftigt och den stackars panka givaren hade tagit nåt hemma som han tyckte såg fint ut när han nu bjudits till kalas. Principen att ta något hemmavid befintligt är helt ok. Det där bältet hade jag ett tag som prydnad, som minne liksom. Sen försvann det. Andra saker som folk har tröttnat på kan bli som nytt hemma hos mig, ett tag.
Vart tar saker annars vägen?Det där ljusblå plagget i bäckebölja? Borta bara. Prydnadssaker, vissa böcker, några smycken, moster Annas gullvas. Var är allt? Jag kan göra en lista. Nä förresten, så mycket är glömt av både gåvor och ögonblick, högtider och minnesvärda ord. Den listan slår alla andra.
Kanske är det så det ska vara.
Många talar inte om när dom fyller år, tycker väl att det blir för ofta eller misstänks vädja till vännerna om paket. Jag har en nära vän som vågar. Fast de är klart, den personen har inte hunnit fylla så många gånger än. Men där får man befriande raka besked: Inte bara sagobok! Lägg nåt mer i paketet!
Så långt från det inlärda Nämeninteskaväljag eller Nämen inte ska du väl...
Fast sånt lurar å andra sidan ingen.
Ska man fortsätta den ärliga linjen när man nu har hyllat den, så måste väl ändå erkännas att sångnummer á la dras på en skottkärra fram eller artiga önskemål om förskräckligt långa liv, det kan man betacka sig för.
Tack tack.
Så jobbar vi med nyheter