Ingen "hela världens ogifta lilla moster"

Det är inte varje dag man står inför en person som på fullt allvar bedyrar sin förälskelse i en kvinna som varit död i etthundratrettiosju år. Gula och rosa post-it-lappar spretar från hans väl använda Fredrika Bremer-bibliotek. Under tio år läste René Vázquez Díaz allt. Romaner, brev, artiklar men också litteraturvetenskaplig forskning.
Sittandes över den unga författarinnans brevväxling med sin privatlärare och blivande vän livet ut, prästen Per Johan Böklin i Lund, blev den svenskkubanske författaren inte bara kär utan till och med svartsjuk.
Han förstod snart att Böklin skulle bli upp över öronen och fria, vilket också stämde.
- Min fru brukar säga att jag är nekrofil som är kär i ett kadaver. Men jag brukar svara henne att för mig är Fredrika Bremer en högst levande person.

Livs levande
200-årsjubileet av Fredrika Bremers födelse firas i år. På själva födelsedagen, den 17 augusti, med fest i Svenska Akademins sal i börshuset i Gamla Stan.
Enligt René Vázquez Díaz firas hon bäst genom att få återuppstå livs levande. Själv har han, minst sagt, gjort vad han kunnat för att gjuta blod i den som Arthur Lundkvist en gång beskrev som "ett stelnat nationalmonument" för att i största välmening varna sin vän för hans vågade romanprojekt.
Varningar biter dock sällan på förälskade.
Med sin historiska roman "Fredrika i Paradis" (1998, samt på pocket i år) har René Vázquez Díaz fått många läsare och är dessutom en flitigt anlitad föredragshållare. I höst kommer romanen på franska och han är även tillfrågad att hålla en föredragsserie om Fredrika Bremer på amerikanska universitet.

Ett kolli
Han opponerar sig starkt mot bilden av den snälla mamsellen eller hela världens ogifta lilla moster.
"En av 1800-talets mest sammansatta, dådkraftiga, motsägelsefulla och spännande personer har förvandlats till ett kolli vid sidan om", skriver han i Bremerantologin "Mig törstar" som lagom till jubileet kommer ut på Gidlunds förlag. Själv berättar han om en modig klassförrädare som under brinnande Krim-krig, på midsommardagen 1854, publicerade ett upprop i brittiska The Times där hon manade världens kvinnor att gå samman och bilda ett fredsförbund, något hon blev ordentligt häcklad för i spalterna. Uppropet till och med censurerades bort från den första biografin om Fredrika Bremer, skriven på 1920-talet. Det togs aldrig med.
- Sådana handlingar gör man inte ostraffat i dag och man gjorde det framför allt inte då. Man måste verkligen våga bränna alla sina skepp när man ger sig på sådant. Grevinnorna i Stockholm rynkade på näsan. Vad är det för en liten mamsell som utmanar världskrafterna. Sådan var Fredrika Bremer.

Vederkvickande negrer
"Bättre barnslig än ledsam" hade varit hennes motto när hon några år tidigare sammanställt resebreven från sin två år långa rundresa i Amerika.
Breven publicerades i praktverket "Hemmen i den nya världen", där hon, före det amerikanska inbördeskriget kraftfullt fördömer slaveriet och beskriver negrerna som bland de mest vederkvickande hon mötte i Amerika (hon hade sökt upp dem själv).
Vederkvickt blev hon också under sina tretton veckor på Kuba. För jo, Fredrika Bremer både besökte och skildrade det sinnliga livet på Kuba i en insiktsfull och hyllande reseskildring, olikt något annat hon skulle skriva. Hon var med vid slavarnas dansfester och vandrade runt i naturen. Framför allt ägnande hon sig också åt en annars kanske inte helt vanlig sysselsättning: hon njöt.
Det var förstås breven från Kubaresan som förde samman René Vázquez Díaz med Fredrika Bremer.
- När jag läste dem upptäckte jag att det här är en stor författare och framför allt en stor kvinna. För Kuba kunde jag. Jag visste att det var en farligt ställe att vara på 1851. Och det Fredrika gjorde där gjorde djupt intryck på mig.

Ful staty
Kärleken blundar dock inte för att långt ifrån allt Fredrika Bremer skrev är lika underhållande som Kubabreven. Somligt är rätt tråkigt. Men det förklarar inte varför hon reducerats till snäll mamsell med ful staty i Humlegården.
René Vázquez Díaz tänker sig flera svar. Det kanske viktigaste är att Fredrika Bremer aldrig skulle ha blivit Fredrika Bremer. Hon skulle aldrig vägrat gifta sig för att kunna skriva romaner (fantasins rike framför skötseln av ett hushåll, som hon sade själv) och hon skulle aldrig tyckt till om världspolitiken.
Även hennes närmaste agerade censurbyrå. Efter hennes död gick släktingarna igenom papperen för att putsa eftermälet. Manuskriptet till den sista romanen, "Aurora", hörde till det som brändes.
- Vem hade vågat göra så med Geijer, eller med Atterbom ?
René Vázquez Díaz rekommenderar:
"Grannarna" och "Syskolif", romaner.
"Hemmen i den nya världen", reseskildringen från USA och Kuba.
"England om hösten 1852". Artiklarna handlar om fattigdomen i England där industrialiseringen tagit fart. De publicerades i Aftonbladet. I bokform finns de bara i en ensam utgåva som kom först 1922.
- Om Kuba: "Unga makar skulle komma (hit) för att lära att lifvet kan vara en evig blomstring och fruktbildning, utan höst och utan vinter."
- Om några av sina publicerade texter: "Det låf och ryckte jag vann, rörde mig ej mycket. Att ha befriat en menska från svår tandverk hade då gjort mig mera nöje än Mellins verser och Ackademiens medaille."
- Om sig själv: "Jag var en orolig, passionerad varelse."
- Ur debutromanen "Familjen H***": "Flicka, om du skrifver vers skall du aldrig lära hacka fers, skall du låta såsen bli vedbränd."
- Om livsverket, romanen "Hertha": "Det är en bok för hvilken jag neppeligen väntar nåd af någon svensk man".