"Ingen finare plats i världen"

Ibland blir ju döda celebriteters gravar rena turistmål, och handlar det om unga människor som levt hårt eller dött för egen hand så kan deras gravar bli rena vallfärdsplatser, som Jim Morrisons grav i Paris, eller Marylin Monroes i Los Angeles. De enda kändisgravar jag har sett är Bellmans och Olof Palmes, och nog finns det väl några gravar i världen som jag skulle vilja besöka, som Ian Curtis eller Sylvia Plaths, men det är ingenting jag strävar efter. Jag har mina egna gravar. De flesta i min ålder börjar få mer personliga gravplatser, trots att kremering och minneslund blivit vanligare. Det kan vara föräldrar, andra släktingar eller kanske till och med vänner som har dött. Själv började jag redan från tjugoårsåldern att få den typen av gravar, vänner som inte orkade med sina liv. Det skulle ta många år innan jag besökte deras gravar. Jag bar på en tung skugga av skuld, självpålagd naturligtvis. Men åren har gått och mina skuldkänslor har under hand ersatts av en sund kärlek till mina gamla vänner, som i livet var så trasiga, men som nu är befriade från sina inre demoner. Jag besöker ibland speciellt två nära vänners gravar. Det kan nog gå ett par år mellan mina påhälsningar, men det känns ändå viktigt för mig att ibland liksom samla ihop mig och mina tankar, och vara en stund i rofylld gemenskap med den människa jag en gång kände. Jag tar inte med mig några blommor, nej jag klarar inte av sånt där prål, men jag pratar lite, uppdaterar om mig själv, min familj, om gemensamma vänner och lite om allt möjligt. Ett litet samtal i förtrolighet, det är så det känns. Jag har en annan grav som jag besöker ibland, men där handlar det inte bara om graven utan om hela platsen. Där finns en frid och enskildhet som gör gott för själen. En klar och solig oktoberdag, när nattens kyla ännu inte värmts upp ordentligt, parkerar jag bilen vid Krokeks gamla ödekyrka. Trädkronorna har börjat bli brandgula, hösten kom plötsligt i år. Här låg det medeltida Vårfruklostret, här kunde de som rest genom de farliga Kolmårdsskogarna få vila och mat. Idag finns bara några stenhögar kvar av klostret, och ruinen av kyrkan som brann ner till grunden 1889. Jag rör mig mellan de gamla, ibland kullfallna gravstenarna, tills jag hittar den sten jag söker. Jag läser inskriptionen: Det är en av de mest vackra och gripande texter jag vet. Faderns smärta inför dotterns död nästan vibrerar upp ur den sten som han själv högg, med stavfel, med sitt egna lilla rim. Men ändå, det finns ingen finare plats i världen än denna, där Anastina fick sin sista vila.

Information till våra läsare

"Ingen finare plats i världen"

I en vacker scen i Bob Dylans film "Renaldo och Clara" besöker Dylan och poeten Allen Ginsberg författaren Jack Kerouacs grav. De båda för ett lågmält samtal, bland annat om vilka berömda gravar de besökt i sina liv. Den enda av gravarna jag minns är att Ginsberg varit vid Majakovskijs.