Händelsen i Paris slår ner mitt i vardagsarbetet. Just kontrasten mellan vardagsliv och våldet känns så fruktansvärt brutal. Klart man undrar hur dom tankemönster har formats som tar sig uttryck i handlingar som dessa. För mig går gränsen vid att ens skada någon fysiskt, helst inte på andra sätt heller men man är ju bara människa.
Just detta har med summan av mitt liv att göra, det jag varit med om och hur jag lärt mig förstå och lita till de sammanhang jag funnits och finns i. Så är det och för mig som för de flesta andra blir våldet så svårt att förstå och nej, förstå betyder inte tolerera. Aldrig.
Inga barn föds onda. Jag envisas med det. Vad än världen kastar över mig kommer jag att envisas med det. Det är inte bara en övertygelse utan ett hopp. När jag pratar med mina barnbarn om händelsen är det svårt att finna ord och svar på deras frågor:
– Hade dom blivit arga?
Det är som att orden inte räcker till. Hade dom blivit arga? Hur blir man så arg?
Malala blev skjuten för hennes åsikt om att flickor ska ha rätt till utbildning. Gjorde den åsikten vissa så ”arga” att dom ville skjuta ett barn?
Våld är inte alls ovanligt tyvärr. Jag önskar att jag fick vara med om att överlämna en värld utan våld till mina barnbarn. Det minns jag att jag önskat även för mina barn men tvingats inse att så blir det inte. Jag vill ändå lämna ett hopp, inga barn föds onda.
Högt älskade barn och barnbarn, kom ihåg det!
Jag minns mitt sökande som barn när far tvingades svara på mina eviga frågor när vi såg på film. ”Är dom onda eller goda?” Filmer var ofta svartvita och nu menar jag inte bara att vi inte hade färg-tv. Dom onda var helt enkelt onda och dom goda var fullt ut goda. I gamla svenska ”pilsnerfilmer var dom goda så ”reko” att dom nästan sprack.! Naturligtvis vara man som barn alltid på dom godas sida. Lika tydligt som budskapet om godhet var budskapet om att ondska finns. När ondskan i sagorna pappa läste blev för påträngande fick pappa snällt och upprepade gånger säga: ”Det är bara på låtsas.”
Som barn grät jag när jag lyssnade på Mors lilla Olle och kom till det parti då modern skrämmer bort Olles vän. Ja du, så fånigt känslig var jag, eller, är jag.
Många barn har, som jag hade, en motorväg till sitt hjärta. En del av oss har den kvar
även senare, långt senare, i livet. Allehanda saker kommer farande på den där motorvägen och det är alls inte på låtsas.
För min del är det just denna värld som räknas. Vad jag och andra förmår för dom som kommer efteråt. Vad just denna värld kan erbjuda varje litet nytt oskyldigt barn.
Som jag sitter här och skriver dyker Föräldralåten med Pugh upp på min gamla spellista: ”Jag drömmer mig bort när världen tycks för jävlig med krig och allmän dekadans”.
Jag minns att raden kändes nära då som tonåring med nyvaken blick mot världen. Jag minns att en åsikt formades i mig om att man inte skulle ”drömma sig bort” utan ”drömma om” och sedan vara med och påverka. Men Pugh var fin och jag valde nog att ta fasta på refrängen ”see the light come in the morning”. På tv:n rullade krigsbilder och en kväll visades när en soldat blev avrättad med ett skott i huvudet och det var alls inte på låtsas.
Så vi trycker våra barn och barnbarn tätt intill oss i soffan så att här och nu blir större än där och då. Vi envisas med att fortsätta drömma om det goda inte för att vi inte orkar se utan för att såna drömmar ger trygghet för dom som är vårt hopp. Barnen. Alla barn. Bakom natten kommer ljuset – see the light come in the morning!