<I>Musiksnack:</I> Farligt drag med droger
Johan B Hansson
Foto:
Är inte huvudrubriken tydlig nog om vad det stora temanumret avhandlar, så kan kanske underrubriken hjälpa. Den går "The greatest drug albums ever made, the sickest drug stories ever told".
Det är ett synnerligen läsvärt nummer av det stabila magasinet och tål att dammas av när som helst. Faktiskt är det min favorit av alla tunga temaspecialer Q haft genom åren och bjuder på lika skrämmande som fascinerande läsning. Sättet som tidningen väljer att angripa det kontroversiella ämnet skulle förmodligen i en svensk motsvarighet ha rivit upp himmel och helvete bland moralivrare och hem och skola-representanter. Men det skulle det egentligen inte behöva göra.
Nu råkar ju dock förhållande mellan rock och droger vara väldigt infekterat, precis som alla andra relationer där droger är inblandade. I just detta fall blir dock problemet än mer komplexfyllt. Jag menar, drogat sig har ju människan gjort i alla tider, medan rockmusiken är en betydligt modernare företeelse. Men när vägarna korsades så uppstod ju ljuv musik i dubbel bemärkelse, om uttrycket tillåts.
Visst, det vore onekligen synd att kalla det för ett äktenskap i himlen, snarare ett äktenskap som skickat mången god människa till himlen i förtid. Emellertid, hur skrämmande det än må vara så har praktiskt taget var person som utövat någon form av inverkan på rockhistorien haft sina stunder med knarket, ett faktum som tillåter vanskliga kopplingar. För egen del kan jag till och med säga att alla de artister jag gillar bäst och beundrar mest med snart sagt inget undantag under perioder har varit fullfjädrade sprutnarkomaner.
Det är i sanning tankeväckande och det finns mycket som kan verka förhärligande i sammanhanget, trots alla fula bevis på vad det kan ställa till med. När så Q tar till både distans och mycket humor, skakar av sig alla fördomar, listar de bästa skivorna som gjorts på respektive drog, berättar de sjukaste anekdoterna och hyllar hjältarna kan mången säkert tolka det som en lovsång. Hmm, efter att ha läst den skakande rapporten om Rolling Stones, och då i synnerhet Keith Richards, drogvanor har jag svårt att se hur någon ska hålla fast vid en sån tolkning.
Den som inte kommer över ett ex för tjugo spänn hos begagnathandlaren kan naturligtvis beställa direkt från tidningen. Det är det värt, såvida man inte har en naiv och blåögd bild av rocklivet som inte får krackelera.
<b>För övrigt:</b>
? Det här nya Melodifestival-upplägget är väl ändå overkill så det räcker.
Skiten har ju inte tagit sig halvvägs än och det står mig så upp i halsen att kvävningen är nära.
Så jobbar vi med nyheter