<I>Musiksnack:</I> Det stinker om amerikansk metal
<center<Johan B Hansson
Foto:
Fastnade framför ZTV:s sena "Plektrum" häromaftonen. Det förstörde den nattsömnen, kan jag säga.
Att den hårda amerikanska rocken genomlider en mycket trist fas kom inte som någon större överraskning, men att det var så långt till botten hade jag dålig aning om. Och vilken enkelspårig resa det var.
Det handlar inte alls bara om att genomvissna Creed är säsongens smak i det stora västerlandets hårdare musikutbud. Som det ser ut nu så är ju det aktuella alternativet till alternativ rock något som serietillverkats vid samma löpande och enligt samma principer som, säg, Backstreet Boys, "N Sync och andra lallande pojkar och flickor.
Det smarta marknadsföringsgrepp som lanserade Spice Girls med olika karaktärer i banden ser ut att leva vidare i delvis annan form. Nu finns det i varje band en Sporty Metal, som bär huvudbonad med Yankees-loggan. En Scary Metal som skrämmer skiten ur en genom att bära en femsträngad bas. En Baby Metal med bringa likt en sent utvecklad tolvåring. En Posh Metal i svindyra baggy märkeskläder. Och i den mån det finns en Ginger Metal så har denne ramat in sitt svullna anlete med en gles röd skepparkrans.
Lägg till respektive bands beskärda del av piercingringar, trötta riff, skitnödig rap och det faktum att de alla verkar gå till en och samma tatueringskonstnär, så blir dessa akter lika tydliga konceptbyggen som de pojkband de inte sällan raljerar över. Det spelar ingen roll om banden kallar sig Flaw, Limp Bizkit, Saliva, eller System Of A Down - de luktar alla lika ont.
Under min sena timme med "Plektrum" var det bara två bra grejer som landade rätt i knät. Dels de oslagbara mentalfallen i overallgänget Slipknot, som är det bästa som hänt den extrema metallen på bra många år, och så DMX, som kan rappa mer än att han är en rocker i ordets egentliga mening.
Ska man se till den moderna raprocken i stort så lider den ju annars av t-v-å ganska avgörande fel:
Den är varken rap eller rock...
<B>För övrigt:</B>
-- Filmen "Sagan om ringen" intresserar mig inte ett jota, men den har i alla fall påmint mig om Bo Hanssons skiva med samma namn och det är mycket värt.
Hade glömt bort vilken, stor, vacker och dramatisk skiva det är.
Denna klassiker från 1971 kommer för övrigt att återutges i en ny matigare version under februari.
-- En vecka efter att grammisnomineringarna presenterats letar jag fortfarande.
Det ser ju faktiskt ut som att Pluras namn försvunnit ur kategorin Textförfattare... Jag förstår ingenting.
<B>Absolut bäst:</B>
Cornelis Vreeswijk - "Black girl" (kommande cd/dB Records)
The April Tears - "All good things must come to an end" (cd-spår/Edel)
Church - "After everything now this" (kommande cd/cooking vinyl)
Så jobbar vi med nyheter