<I>Musik:</I> Värme och humor i Alfredsons presentationer
De Geerhallen, Norrköpings Syfoniorkester Programvärd: Hans Alfredson Dirigent: Matthew Rowe Solist: Sara Övinge, violin
När man förväntansfull inträder i foajen och inser att myllret där redan pauserar, då vill man bara gå hem. För sent?! FÖR SENT. Konserten tidigarelagd en timma ? hur ska man veta det om man går in på presskort???? Och kan man recensera en halv konsert??
Den alltid like jovialiske Hans Alfredson presenterade de olika verken med värme och humor. Efter en stund i hans närvaro återfår man sin mentala balans. Musikkvalet var hans eget och omfånget av den storleken att programmet fick kortas något.
Efter paus spelades ur Schuberts Symfoni nr 6, en tonsättare som betytt mycket för presentatören. Lätt, mjukt och graciöst i klangerna, som solskensglitter på vatten. Ett annat stycke av Schubert fick dock utgå med presentatörens uppmaning "den kan ni vissla när ni kommer hem". Programmet spände från Alban Bergs Wozzek- mystiska ödesmättade tonclusters- till Offenbach och Verdi.
I den sistnämndes Stråkkvartett fanns en härligt tät stråkklang i den välljudande andra satsen. Kvällen avslutades med Seventy-six Trombones ? ett stycke som väcker feststämning, men här kunde det gärna ha varit lite mera ös!
Av godhet fick jag låna inspelningen av konserten. Trädde ner i min källare för att där avlyssna 13-åriga Sara Övinges solospel. Utan atmosfären i De Geer, utan akustiken, stämningen och inte minst den livs levande närvaron av solisten fanns ändå musiken, sats 1 & 3 ur Mendelssohns violinkonsert i d-moll, att lyssna igenom. När det gäller inspelningar brukar man ta om och ta om tills det blir perfekt, slutresultatet man lyssnar till är en ihopklippt version. Få vågar ge ut live-inspelningar, för även om de står sig bra i ögonblicket finns där alltid små defekter.
På en inspelning har de tendens att framträda mer och mer för varje genomlyssning, till slut hör man bara felen, väntar på dem. Med den insikten kändes det lite vanskligt att gå ner i källaren ? men här, visade det sig, fanns inte mycket att oroa sig för!
Sara visar en imponerande fingerfärdighet i otaliga snabba löpningar och har en säker intonation. Synkroniseringen mellan vänster och höger hand tycks i det närmaste perfekt. Men det som griper mest är den musikaliska mognad som framträder, kanske främst i finalens lugnare partier och kadenser. Sara spelar med fin frasering och uttrycksfulla dragningar. Orkestern ledsagar följsamt, Sara tar friska initativ och är på bettet i sina insatser som det anstår en solist. Helhetsintrycket är häpnadsväckande rutinerat.
Den musikalitet som inspelningen förmedlar är ändå ett återsken av den totalupplevelse de närvarande fick sig till livs och en förhoppning är att publiken under kommande säsonger får följa Saras utveckling som violinist.
Så jobbar vi med nyheter