<i>Musik:</i> Melankoli med lyskraft
Christian KjellvanderKulturkammaren, 14 marsPublik: 350, utsålt
Ändå fångar han uppmärksamheten på den smockfyllda Kulturkammaren. Han gör det inte på grund av sin scenpersonlighet eller charm, utan för att han är angelägen och har närvaro.
Totalt, fullkomligt och hämningslöst fängslar den fantastiska rösten, töjbar som ett gummiband med ett sällsynt träffsäkert tonläge. I förening med melankoliska och tidlösa låtar blir det svårt att inte drabbas i själen av skånepågen. Han är hundraprocentigt formsäker i sin lågmälda och lite sträva countryrock.
Christian Kjellvander är uppväxt i Seattle, men det låter som han kom direkt ifrån en lägereld i den amerikanska södern. Iklädd Wranglerjeans, en blekbrun skjorta och med gitarren under armen, bara hästen är kvarlämnad. Lägereldens lyskraft har prärierockaren behållit inom sig. Det är så stämningsfullt och innerligt att det närmast ger en religiös känsla.
Gåshud? Jo.
Låtarna blir bara bättre och bättre som en sadel i läder, skrev någon. Och jag kan instämma och tillägga att de växer om möjligt ännu mer live än på skiva. Bland annat för att texterna framträder tydligare, trots att ljudet denna kväll kunde vara något bättre och starkare. Men på ett sätt är det väl bra, annars skulle jag drabbas av svindel.
Att plocka ut någon låt som är så där extra bra är svårt, eftersom varje låt är en fullträff. Reaktionen blir nästan varje gång: "Å, vilken tur att han spelade just den låten." Det känner jag när han ger "Polish Daughter", "Homeward Rolling Soldier", "Log at 25" och "Words In The Wires". Men listan kan göras längre, ja, omfatta nästan alla låtar.
Scenen på Kulturkammaren måste passa Kjellvander ovanligt bra. Hans lågmälda musik kräver närvaro och uppmärksamhet av publiken. På Kulturkammaren är det är så lite som distraherar, inget bira-hävande, bara musik, liksom.
På hemvägen svävar jag förbi människor som missat Christan Kjellvander. Jag tycker synd om dom.
Så jobbar vi med nyheter