Man måste våga följa sina drömmar. Sensmoralen är tydlig när De Geergymnasiet på ett oerhört proffsigt sätt levererar sin avslutningsföreställning och en rykande världspremiär på en och samma gång.
Handlingen är förlagd till slutet av 1800-talet där den unga modern Alice på ett ondskefullt sätt luras på sin son av storbonden Jon-Anders och samtidigt tvingas emigrera till Amerika. Under dryga två timmar får publiken i salongen sedan följa förvecklingarna när sonen, Daniel, växer upp, inser sanningen och följer drömmen att ta sig till andra sidan Atlanten för att hitta sin mor.
Det är en nyskriven text, men den känns ändå ganska bekant. Någon är ond, någon är god, huvudpersonerna kastas mellan hopp och förtvivlan, längtan och bedrövelse på vägen mot den stora finalen och innan det blir så väl romantik som lycka på slutet har den onde givetvis hunnit få sitt straff. Uppbyggnaden är klassisk.
Men det är inte själva storyn som är det stora glädjeämnet här. Istället vill jag verkligen plussa för aktörerna på scenen. Den här samlingen unga skådespelare är verkligen proffsig hela vägen ut i fingerspetsarna.
Allt från sånginsatser till skådespel sitter perfekt, så väl soloinsatserna som de halsbrytande scener där hela ensemblen dansar och yr runt i stämsång uppe på scenen. Då ska de lyhörda musikanterna i orkesterdiket också ha sin välförtjänta del av berömmet.
Hade man inte vetat att det rör sig om DeGeergymnasiets avslutningsproduktion hade Dröm! lätt kunna misstas för en ordinarie teaterproduktion. Så imponerande är det.
Just därför är det lätt att ha överseende med att själva musikalen som sådan har sina skönhetsfläckar. De actionfyllda scenerna där det händer mycket och blir en hel del drama är bäst, men här finns också en rad scener som känns lite överflödiga. Som om de stoppats in bara för att skapa några extra roller. Det gör att det vid några tillfällen blir lite transportsträcka av det hela.
Bitvis är manus lite övertydligt och repetitivt.
Ska musikalen ha ett liv på scenen även efter de här dagarna på östgötateatern behöver den nog putsas och trimmas en aning. Men det är inget jag lägger någon större vikt vid nu. Jag lägger hellre fokus på professionaliteten.
Anton Forsberg (Daniel) och Ebba Cherian Skeppstedt (Alice) i de två ledande rollerna är fullkomligt briljanta, men det är många i den här ensemblen som går en ljus scenkarriär till mötes.