Jag är imponerad och förvånad. Captain America föreföll vara en enkel dussinactionrulle, men är det inte alls. Drygt två timmar flyger förbi utan minsta tecken på onödig förlängning. Tempot är högt utan röriga scener. Humorn balanserar på rätt sida mellan rolig och parodi, som om bröderna Russo driver med sin egen film ibland. Självdistansen är ett välkommet inslag. ”Captain America” lyckas dessutom överraska flera gånger.
Jag trodde heller inte den dag skulle komma då Hollywood faktiskt ifrågasatte de senaste tio årens säkerhetsmani inom den amerikanska politiken. Filmen tar fokus på att politiker och näringslivet ägnat över ett decennium på att skrämma allmänheten tills befolkningen övergett sin önskan om frihet, i säkerhetens namn till förmån för vapenindustrin. Steve Rogers/Captain America tittar ut över monumental vapenarsenal och säger ”det här är rädsla, inte frihet”. Frihet, som annars låter rätt banalt numera när amerikaner uttalar ordet, får helt plötsligt en riktig innebörd igen.
Nu är inte hela filmen en odyssé av djup och nytänkande inom genren. Det finns en hel del förklaringar och scener som är svåra att förstå i varje detalj. Men dessa stör inte helheten som har driv, humor och lagom djup. Vad som är delvis nyskapande är hur filmen är gjord, inte innehållet i stort. Att kunna se en superhjältefilm utan att känna sig som en kugge i finansieringen av filmbolag är behagligt. Med det inte sagt att ”Captain America” har större, mer nobla ambitioner bakom sig egentligen. Bara att det inte är så uppenbart den här gången. Kanske därför Robert Redford, som annars är så strikt med vad han ställer upp i, valde att delta. Mer än så här kan ingen önska från ”Captain America”.