Information till våra läsare

Den 31 december 2024 är sista dagen som Folkbladet ges ut. Detta innebär att vår sajt inte längre kommer att uppdateras efter detta datum.

Vi vill tacka alla våra läsare för det stöd och engagemang ni har visat genom åren.

För er som vill fortsätta följa nyheter från Norrköping och Finspång hänvisar vi till NT.se, där ni hittar det senaste från regionen.

Tack för att ni varit en del av Folkbladets historia.

<i>KRÖNIKA</i> Urspårat

Foto:

Kultur och Nöje2001-11-30 00:00
PATRIK SELSFORS
Att fiska är en lisa för själen och tillfredställande för de uråldriga jägarinstinkterna hos oss (sur på den, veganer!!). Men det är mer än så, för somliga av oss är det ett sökande efer det undermedvetna jaget. Fritidsfiskare kan grovt delas upp i 3 grupper: De som fiskar för att skaffa hem lite mat; de som fiskar för att känna lugnet på sjön och komma bort från vardagens stress och så slutligen de freudianska sökarna.
Min barn- och ungdom gick i fiskandets tecken. Min familj såg inte mycket av mig på sommarloven, jag och en invigd kompis tog cyklarna i arla morgonstund och drog iväg till mina farföräldrars sjö. Där tillbringades dagen med att loda djup, att mäska (Alltså att slänga i bete för att långsiktigt locka dit särskilt svårfångade fiskar, typ sutare), och att meta. Mycket sällan kom vi hem med mat, vi ägnade oss nämligen åt specimenmete! Alltså att viga vår tid åt en speciell art. Vi mäskade och sedan slängde vi i maskagnade bottenmeten samt placerade spöna i klykor vi hade svetsat i skolan. Vi tog fram en teburk av plåt, (oftast earl grey) lade en glasspinne över burköppningen, drog ner linan och lade en 50-öring på linan, över öppningen. När fisken sedan tog masken och stack iväg åkte 50-öringen ner i burken och skramlade till varpå vi lystrade och beredde oss på spännande kamp!
Detta var ett skönt tillvägagångssätt. Vi satt och solade på stranden, åt mackor och diskuterade livets hemligheter. Lugn och ro som förhoppningsvis åtföljdes av häftig spänning under ett par minuter. Ofta var det just sutare vi ville åt. När vi väl fick upp en behandlades den med stor vördnad, nästan som en utomjording. Med försiktiga händer togs kroken bort, sutaren vägdes på medhavd våg, förevigades på bild för att sedan släppas i igen. Jag behöver väl inte tillägga att vi möttes med viss skepsis av klasskompisarna?
Tillbaka till Freud. När jag blivit äldre har jag förstått att mina känslor för fiske har samma ursprung för min fascination för oändligt stora hus med oändligt antal rum. Eller min passion för improviserad musik. Det har att göra med att inte vilja veta vad som finns bakom hörnet, eller ytan. Det dolda, ofattbara. Att gå på tunn is på platser där man aldrig varit och aldrig kommer att gå igen. Att aldrig vilja veta allt om något, det hemlighetsfulla, äventyrliga måste alltid finnas där. Det kanske också förklarar min ovilja att katalogisera saker, hålla ordning etc...
Men fiske och improvisationer är ju bara symptom på ett sökande efter... Ja, just det, det undermedvetna. Och kanske tecken på en sorts medvetenhet om att vi aldrig kommer att lära känna ens oss själva fullt ut, att vi aldrig kommer att kunna greppa allt som finns under ytan; i nästa rum - och det är ok. Det betyder ju bara att äventyret fortsätter i all evinnerlighet. Om vi är nyfikna på vad som finns där under ytan vill säga.
Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!