<i>Krönika</i> Om det nu var den här sommaren ...
Det var sommaren när blommorna storknade av fukt och värme, svällde över balkonglådorna, ofta flämtande av törst och ingenstans sågs gula gräsmattor eller björkar.
Det var väl den här sommaren? Som vi harvade mot Frykdalshöjden (272 m.ö.h.) och kände oss stora och starka när toppen var nådd. Som vi käkade blåbär i massor när jordgubbarna tagit slut och hittade massor av svamp, de där kantarellerna som vår expert beskrev som köttiga högsommarvarianter.
Visst var det den här sommaren som också hade kalla dagar, där i början nån gång för länge sedan, när man fick lite panik för allt var grått och tyst och liksom inte ville.
Eller var det förra sommaren?
Det var i alla fall i år som bilresan till den lilla var ändlös men värd varje meter när man kom fram. När bigarråerna växte längs vägkanterna i vårt generösa län, när jag fick återse madonnan i Heda och fira midsommar med alla goda tillbehör och rätt folk.
Visst var det den här sommaren. När skogssjön var så stilla, när vattnet glittrade så där gyllene och man kunde se en gädda som kanske var en lax för den skuttade högt upp ur vattnet. Som ett stålblänk. När orkidéer neg vid kanten på Omberg men också stod stolt mitt i Kolmårdsskogen. När man fick passa på att göra jobbiga saker på morgnarna för snart kom stora värmen rullande.
Visst var det den här sommaren? Eller var det förra?
Nej, det var ju nyss jag fick syn på svarta tallar som bildade gräns mot himlen och man visste att man var i Hälsingland. Där min kompis lilla veteranbil fick alla människor att le och börja prata egna gamla minnen. En veteranbil är lika effektiv som en hundvalp om man är ute efter kontakter.
Det var i år jag fick se Gösta Berlings saga med Västanå teater och fick nog för hela sommaren. Snusfint men lååååångt.
Nu, när jobbet är vardag igen och nya andar ska väckas till liv och lusten måste få näring och fantasin få vingar, åtminstone en del knuffar.
Då undrar jag. Var det den här sommaren, de här fem stackars veckorna som allt det där fina hände. Eller glider många somrar samman i en enda stämning? Och just därför bara blir bättre för varje år.
Vad som är likadant överallt på sommaren är ändå det som väl måste vara över snart. Alla blottade kroppar. Allt jag tvingas få veta om folk jag inte känner. Alla halvnakna typer där brön och bakar och magar sväller över i för små kläder, i affärer, på matställen, kort sagt fel stil på fel ställen. Det jag blir sur på är att de där blottarna får mig att känna mig som snapig snorkfröken med sexualskräck och bacillnoja.
Så är det väl inte alls.
Men, det hör till sommarbilden och inte lär det bli annorlunda andra somrar. Det onda med det goda blir till sist ganska gott som summa sett.
Med ett plustecken för nästa sommar.
Så jobbar vi med nyheter