<I>Konst</I> Röster från förr med nytt liv
Galleri Kronan I döda konstnärers sällskap Hjördis Adolfsson, Harry Carlsson, Eric Chambert, Carl Delden, Gustav-Adolf Fahle, Viking Forsberg, Fritz Grahn, Knut Hanqvist, Åke Hercules, Elis Nordh, Peter Norrman, Elin Petterson, Bernt Rask, Rolke Ricklund, Nora von Samson-Himmelstierna, Albert Sjöström.
Hjördis Adolfsson är konstnären, Norrköpingsbo som levde från 1910 till 2000. Man sa att "inget kunde måla naket så kyskt som hon". Denna dekorativa och naivistiska bild representerar väl hennes stil.
Foto:
Det är de döda konstnärerna i Norrköping, "I döda mästares sällskap" har utställningskommissarierna värjt sig för, men "I döda konstnärers sällskap" för det heta, nu på Galleri Kronan.
Det var alldeles nyss man såg många av dem i livet. Fahle, grå, men blicken genomträngande, Harry Carlsson som var oss nära på Folkbladet en tid, Eric Chambert med sina ytterst eleganta glasfiberdokument, Carl Delden, värdig och vacker, brandmannen Viking Forsberg, Fritz Grahn där nere på Saltängen, så stark och skicklig, Åke Hercules som inte kunde dölja sin glimt i ögat när han berättade om tanken med sina sniderier. Elis Nordh, ivrigt verksam med sina utsmyckningar, Folke Ricklund fick jag möta, och den vänlige Peter Norrman som tecknade stds- och naturbilder med stor kärlek, men inte Albert Sjöström som avled redan 1963, inte heller Elin Petterson som levde till -68 eller Nora von Samson-Himmelstierna. Och inte Hjördis Adolfsson eller Kut Han-qvist.
En så god idé att göra den här utställningen! Konstnärerna är ju långt ifrån glömda, men sammanställde så här blir det inte bara ett värmande återseende utan väcks också nya tankar om konstens betydelse, uppgift och kulturella betydelse. En spegling av tiden som kan se ut på så oändligt många sätt.
Nu handlar det ingenstans i den här samlingen om skrikande rebeller, inte mer än vad modernismen som sådan utgjorde. Det fanns väl en tid när inte ens Chamberts sköna kompositioner fann nåd.
I mycket vilar en patina över verken, färgerna har bleknat eller kanske inte varit starkare. Porträtten är minnen, liksom stadsbilderna som förändrats. Milda ansikten ser oss, men ta exempelvis Albert Sjöströms pappgubbar, något av det finaste norrköpingskt konstliv kan visa upp. Papperet ser ytterligt sprött ut, men kropparna som talar är klart uttrycksfulla, här konstnären själv, och Sjöströms stil är ännu unik.
Gamla Norrköpingsmotiv som alltid spännande, Harry Carlssons specialitet visar här Saltängsbron och Viking Forsberg ett vintermotiv. Det speciellt gråtorra hos Fahle visas i hans skärgård som är vår. Knut Hanqvists porträtt visar livlighet och viljestyrka, kan det ha varit så?
Urkvinnan är Elis Nordhs som också har en förlaga till offentliga utsmyckningen i Hageby. (Alldeles intill kan man ju se hans skulptur på Tyska torget).
Den ljuva Elin Petterson har vi fått stifta bekantskap med på Konstmuseet som nu lånat ut något av det mest älskansvärda.
Nora von Samson-Himmelstjerna var flykting från Baltikum och en profil i Norrköping från 1920. Hon dog 1982. Den lilla katalogen som är framtagen till utställningen berättar om en kraftfull och spännande person som vi nu får se någon grafik och en oljemålning av. Det är uttrycksfulla bilder, enastående och fantasieggande.
Så jobbar vi med nyheter