<I>Konst:</I> Kan man spela på en människa?

Endre Nemes kom från Ungern, skolades i Prag och kom som flykting undan kriget till Norge och sedermera Sverige. 1947 blev han lärare på Valands konsthögskola i Göteborg och gjorde succé respektive skandal då hans konst och lärande blev ett brott mot den så väletablerade Göteborgskolorismen, men han öppnade också en dörr till den internationella konstvärlden. Nemes avled 1985.
En av av hans mest framgångsrika elever var Sven-Erik Johansson. Han kom från Slöjdföreningen till Valand och tog starkt intryck av sin lärare. Idag finns deras verk tillsammans på Konstforum i en lika värdefull som elegant utställning.
Vi kommer till en surrealistisk värld där de flesta former bara till delar är välkända. Ett bord är ett bord, men inte kan det stå så och inte kan det användas på detta vis och hur är färger i den kombinationen möjliga och kan man spela på en människa?
Hos Endre Nemes dras man in i de mest finurliga konstruktioner, han beskriver händelser som direkt hakar i varandra, runt, runt, in i rum där ens vanliga synsätt störs, prövas och tumlas om. I de nya rummen är perspektiv och skeenden förskjutna, man får svårt att lämna bilden som måste förbli osmält.
Det är spännande och lite utmattande, särskilt som det är många och därav flera stora målningar. Men det är ju inte något att klaga över. I fina strukturer fabulerar Nemes, utmejslade detaljer fångar ögat, de tunnaste penslar har tecknat.

Sven-Erik Johanssons figurer och rum är lika och olika. I de stora målningarna är det grått och kallt, skrakbenta varelser är demoniska och överjordiska.
Flera mindre bilder har en annan karatär och stämning, här lyser färgen och det blir till ljusa drömmar. Men hans bilder, det lockar att jämföra, har en mer uttalad dramatik och låt säga fart. Det finns drag av medeltida skräckfantasier, fabeldjur, hotfulla och hotade. Presenterade med en rytm där det skrämmande växlar med det mer inbjudande.
Två stora konstnärer i Norrköping just nu.