<I>Konst:</I> "Jag målar på pin kiv"

Som sensorer, kraftigt rotade känselspröt, inte de där tunna antennliknande.
Margareta Renberg har givit känslan, sinnesretningen, en form. Den återkommer i mängder av verk, på de mest skilda sätt. Kanske är det också så att hon kallar det här "sensorerna" för något annat. Till och med avser något helt annat.
- Jag målar mest på pin kiv, säger hon.
Margareta Renberg har funnits i konstvärlden som en egensinnig surrealist sedan början av 60-talet. På Konstmuseets utställning visar hon grafik från den första tiden, små otäckt nervkramande saker där utsattheten, bilden av den ensamma under tvingande omständigheter, upprepas.
Men mest visas målningar i den här stora utställningen, från tidigt 70-tal till nu.

Grunden för allt är sinnlighet. Organiskt, omslutande, nära och ibland lite skrämmande. Vi finner den i välkända former, ofta geometriska lådor eller rum. Som ibland står själva. De är den till synes enkla ramen för det okända, hemvisten för den där oformliga formen som har stigit ur känslan.
Det är inte ett dugg konstigt. Fast man kanske inte visste att det kunde se ut så här. Kroppsdelar som inte hänger ihop, kontakt avbruten mellan huvud, byst, bål, det växlar. Visst är upplevelsen bekant.
Måleriet är mycket konsekvent, genom alla år återkommer samma former och stämningar, det är inte något stort break att plötsligt se en födelsedagsfest med saft och tårta i klara färger. Mystiken och figurerna finns där ändå. Renberg har sina drömfigurer ("men jag målar inte av mina drömmar!"), hon har mjuka, levande färger som också håller spänningen i sammansättningarna men svårligen låter sig beskrivas.
Hon skriver sin poesi som är ett eget språk, envist och lite lågmält.
Hon berättar om anisbrödet. Det finns där i måleriet men också som små bronsfigurer. Det finns också i dikt. Det berättar om barndomsminnen men visar hur sådana minnen kan omformas när konstnären gör bild av dem.
- Jag trodde jag skulle få tag på något där, säger hon, vi hade anisbröd när jag var barn. Men inte!
Rummet kan ha helt fel perspektiv och fel färger, säger Renberg. Men det måste vara så. Det finns inget annat.
Själv beskriver hon sin konst meden travesi, säger att hon målar "själens lust och kroppens obotliga ensamhet".
Det är nog det man ser.