<I>Konst</I> Ett hus, en blomma, en duk för Östhlin
Barbro Östhlin Norrköpings Konstmuseum Måleri retrospektiv
Sunflower, 1965. En dahlia som i utställningen står emot en Moon, vitkall mot blåsvart himmel. FOTO: ANITA KJELLBERG
Foto:
Undrar om inte Norrköpings Konstmuseum gör en ordentlig kulturinsats med den här utställningen. Inte för att Barbro Östhlin riskerar att marginaliseras i konsthistorien (?) men vi märker som alltid med kvinnliga konstnärer att det heter "hon som var gift med", i det här fallet Øyvind Fahlström, under de viktiga åren i New York och fram till 1976. Inte mycket finns heller skrivet om henne, en katalog från utställningen på Moderna museet (1984) dock. Fahlström/Östhlin var en del av Konstmuseets utställning Par i konsten (1996).
Barbro Östhlin är naturligtvis värd en egen historia, en egen utställning.
Konstvetaren Annika Öhrner har särskilt intresserat sig för henne och nu som utställningskommissarie arbetat tillsammans med Birgitta Flensburg för att kunna visa en välfylld, representativ samling och presentera en gedigen katalog.
Liv och konst är underrubriken och utställningen är både kronologisk och stiljämförande och tar upp fyra delar; Stockholm med utbildningen och de första skolverken från 50-talet, New York 61-76, färgark och åren i Paris från -76 till konstnärens död 1995.
Vid första anblicken tänker jag på besöket i Klässbol, den skimrande damasten när den är som vackrast och mest hårdmanglad, så kan man se de upprepade mönstren, men hur är de möjliga att återge med oljefärg?
Barbro Östhlin kunde. Med briljerande teknisk skicklighet och ett oerhört finlir i detaljerna blir det mjuka färgfördrivningar som ger levande ytor och en alldeles speciell struktur i måleriet. Vi har sett sådana drag i den amerikanska popkonsten, vi har sett det i den sena datorkonsten, men Barbro Östhlins verk har sin egen registrering, bara hennes.
Här kan man studera alla variationer länge och nära, njuta av färger och de ytor som gömmer andra hemligheter i sig - även om konstnären avvisar allt som inte ses direkt, hon har uttryckt sin avsky för symbolism och existentiella tolkningar. Hennes bilder finns.
Det vanliga är att Östhlin kopplas ihop med hus, fasader, deras geometriska mönster, värdedetaljer, rör, ornament - och det är alldeles verkliga hus som man skulle kunna känna igen vid en promenad. I New York satte hon genast igång, ut på stan med kameran. Det sägs att hon egentligen inte är någon "kvinnlig" konstnär, att vi inte finner något från den kvinnliga sfären i hennes måleri.
Ändå menar Annika Öhrner att Östhlin nog var den som hade mycket ordentligt sydda gardiner, hon sydde barnens kläder och var noga med detaljerna. Om man vill finna trådar mellan liv och konst.
Sjöbodar, från 1952 är det tidigaste verket som visade av Barbo Östhlin, hon var alltså endast 22 år då.
Här finns redan mycket av det hon skulle hålla sig till, raden av de gotländska sjöbodarna som avtecknar sig mot himlen ger karaktären, i förgrunden finns redan intressanta färgställningar, en fyllig, mogen debut.
Stilleben från 1958 är en mycket sinnrik konstruktion i utsikten från Parisboningen. Här är några tidiga verk som alla pekar på de fasader som skulle bli hennes uppgift. Vi ser den berömda Gas-Station från -63, pop-art i tidigt skede, glatt fladdrande vimplar från en mack, och leds så vidare till rutverken, här är plats för himmel och moln och de egna microvärldar som ryms i de renaste bilderna.
Så jobbar vi med nyheter