<I>Konst</I> Åke Johansson tillbaka med stickel och objekt
Åke Johansson Grafik Konstforum
FOTO: LARS T. JACOBSON
Foto:
Åke Johansson är här igen, (Konstmuseet -89, Konstforum -95) med honom följer en ilning av evigheten, han hör till de gamla kopparstickarna, så som Dürer, som Martin Schongauer, han arbetar i samma tradition och kanske med samma mål och ideal. Den exakta bilden, med sin berättelse, fantasifull och angelägen, ibland med ironi eller patos, framställd i denna ålderdomliga teknik i en tid när ingenting får ta tid.
Om man inte bestämmer sig. Som Åke Johansson gjorde, då på 70-talet.
Numera arbetar han också med objekt, enkla fundament med varierande komplikationer, men de upprepar samma känsla av stabilitet och genomskinlighet. Man kan se Twin Tower, men de är gjorda före katastrofen, -98, och talar mer allmänt om ljus och mörker, om ont och gott.
Dessutom ett tillägg, en kommentar till flera av sticken, en geografisk gränsdragning, den finns både där och i skulpturerna. Kraftigt streckade linjer, ett då och ett nu, perspektivet ändras och ibland alla förutsättningar. Berättelsen försvinner och en geometrisk form får beskriva "summan", mystiken stryks under och blir en aning förgrovad, här finns färgen också, milt försiktiga stick av brunrosa.
"Jag är ingen kolorist precis," skrattar konstnären.
I långa perioder har Johansson arbetat med olika litterära teman. Nu talar han om Joseph Conrads Mörkrets hjärta där mannen Kurtz står för det onda, en tacksam figur att använda för skildring av nationella övergrepp. Ett pussel syftar på stormakternas gränsdragning över den afrikanska kontinenten. Ett mönster.
Den gamla Cirkusserien har vemodets alla tecken, sorgen och döden är i samma rum som festen.
Men Åke Johansson går vidare, man får aldrig dröja i det älskliga, skärpan och ironin kräver mer. Ikarosserien finns kvar, driften och nederlaget. Bilder med människor. Marlowes dagbok visar hur tankar från 1500-talet är lika rykande aktuella idag.
Orgeln i Sarajevo i all bråte. Dödar i skönhet. Ondskan och livet.
Men kan vi inte läsa alla tecken och förstå alla hänvisningar till historien kan vi ändå häpna inför den teknik som så utsökt prickar in de olika materialen, ger mjuka ingångar till djupa svärtor och gör att man kan känna doft av läder, trä och gammalt tyg,
Tekniken är den självklara bakgrunden. Konsten att bara ta emot.
Så jobbar vi med nyheter