<i>Gästkrönikan:</i> Yttersta dagen
Foto:
-Det är åkej, sa han. Alla ska vi dö nångång. Nä, det som bekymrar mej är prästen. Han sa att kompisen skulle återuppstå, alltså komma till liv igen. Han sa inte när och hur, så det blev lite oklart.
-Dösnack, sa jag.
-Men tänk om han har rätt, sa Olle. Nästa gång kan det vara jag som ligger där och får samma löfte. Låt oss säga att jag blir hundra år. Då är jag troligen dement och kanske helt väck. Sån vill man ju inte återuppstå. Men Gud kanske vill mej väl och låter mej uppstå i mina bästa år? Då måste man fråga när det kan ha varit. I trettiårsåldern kanske. Då var man frisk och stark. Men inte särskilt lycklig, usch nej. Äktenskapet med Mari krisade som värst. Den tiden vill man inte ha tillbaka.
-Kanske bäst att återfödas som fyrtiåring? sa jag. Då var du väl fortfarande frisk och höll igång.
-Ja. Fast inte särskilt lycklig då heller. Det var ju ständiga bråk med tjejer och på jobbet satt man allt lösare.
-Återfödas som barn då? sa jag.
-Nä, bara om man ska leva om hela sitt liv från början, men det sa prällen inget om.
Han högg in på pannbiffsmackan, dom har bra såna på 12:an. Till den drack han mjölk, det enda han dricker numera. Han tuggade och sa:
-Sen är det frågan vilka man ska möta på den där yttersta dagen. Om jag återföds som tjugoåring kan jag knappast känna igen Mari som jag ju inte hade träffat då och det kan ju göra detsamma. En som jag absolut vill återse är Eva. Vi gifte oss när jag var femtitvå. Det var i den åldern när man började gå ner i varv och tat lugnt. Jag tror jag vill återuppstå som femtifemåring.
-Då kan du ändå råka ut för Mari, sa jag. Och tänk på alla andra du kan möta på nytt.
-Ja, morsan tixempel, sa han. När jag var femtifem hade hon nyss dött i en ålder av åttisju år. Sån vill jag inte återse henne, då gick det inte längre att prata med henne. Om jag möter henne som flickebarn känner jag väl inte igen henne. Om jag ska återse henne i hennes bästa år, som fyrtiåring kanske, då är jag ju äldre än min egen morsa och det måste kännas lite lattjo.
Han tog en klunk mjölk, med självövervinnelse, tycktes det.
-Jag vågar inte möta morsan som tjugoåring, sa han. Hon är en riktig snygging på gulnade foton som jag har. Då kunde det gå illa - man vill ju inte riskera att bli farsa till sej själv va.
Det kunde jag förstå.
-Med farsan är det en annan sak, sa han. Honom skulle jag gärna träffa som jämnårig. Han var en jäkel på banjo och bas, vi kunde bilda ett band. Om våran musik nu är gångbar ovan där?
Det visste jag inget om.
-Sen är det då barna, sa han. Både dom man vet om och dom man inte vet om. De flesta lever ju när man själv dör. Sen kommer de väl drällande, den ena efter den andra, vartefter de lämnar jordelivet. I vilken ålder och i vilken skepnad vet man inte, kanske är några av dom äldre än man själv. Kanske har de synpunkter på farsan som nog varit lite försumlig i vissa fall...
-Vänta nu, sa jag. Tänk om ...
-Sen är det det här med dagen, sa han, den yttersta alltså. Är det bara en dag? Är det på en och samma dag som vi alla ska återuppstå? Då måste ju alla vara döda först. Mänskligheten utplånad? Ja, allt är ju möjligt i vår tid.
-Just det, sa jag. Det är tillåmed möjligt att prällen ljuger. Och att vi alla vet om det. Och att vi ändå sitter där och jamsar med. Du också va.
-Ä, jag bara tänkte ...
-Gör inte det, sa jag. Tänka ger bara bekymmer. Och det är nåt som de flesta av oss andra slutat med för bra länge sen.
Så jobbar vi med nyheter