<I>Gästkrönikan:</I> Vedermödor
Ove Klinthäll
Foto:
Det ginge väl an om man finge skriva en eller två i veckan, när man nu kan få skriva om nästan vad som helst, men få fram nåt kraftfullt och njutbart med långa mellanrum, det är frustrerande.
Vad är det stora problemet? Jo, ämnesvalet! Finge jag skriva varje dag skulle det ge sej självt, för det händer alltid nåt. Men att skriva nånting intelligent med sex veckors mellanrum, då det har hunnit hända så mycket som man retat sej på!
I dag är det den 20 februari. Vad har inte hänt sen jag skrev sist, 9 januari? USA:s huvudlösa bombtågskrig mot det fattigaste av länder under hejarop av lurade kompanjoner som FN och Sverige har jag skrivit om på annat sätt, så det hade väl fått vara, samma sak med terroristen Sharons USA-godkända dödande av hjälplösa och desperata människor. Det märkliga i sammanhanget är att krigsherrar alltid blir så vådligt populära i hemlandet. Det är alldeles obegripligt konstigt så det hade jag nog inte kunnat skriva nåt trovärdigt om.
Skulle jag tagit upp ett nationellt lokalämne hade det kunnat vara Melodi-festivalen. Dääär fanns det pengar och två mil kabel. Ska vi räkna med alla platser evenemanget gick av stapellen på så blir det över tio mil kabel. Och vilken "musik"! Och tävla i det! Om man skulle höra det på radion, då bleve det inte nåt. Inte ett bidrag framfördes utan dans (eller vad det kan kallas), och 250 (eller var det tusen) strålkastare for och flängde över väggar och golv. Men det måtte väl va för att kompensera de eländiga melodierna och texterna. Ska man inte kunna bara höra på musik? Måste man se också? Vi fick i alla fall lyckan att se mannen från Skara, som var för fin för att bo i Kolmården en natt.
Helt och hållet lokalt kunde jag tagit upp guppen, som förargar en del högst rättänkande människor så de kan gå upp i biltaket (vilket dom tydligen gör, de kör för fort). Jag kunde t o m skrivit en vers om det, och i så fall skulle den kunnat låta så här:
Jag läser och jag hör med fasa om en massa länder
där våld och hat förbittrar allt med krig och död och bränder.
Då är jag väldigt glad att jag har fötts i detta land
där det är gatugupp som sätter sinnena i brand.
Men det blir inget av med det heller, det bara förargar folk.
Olympiaden vågar jag inte ens nämna, för då blir jag halshuggen av 85 procent av svenska folket, och hur skulle det se ut? Törs jag bara försiktigt erinra om att kostnaderna för säkerheten, only, i Så:t Lejk Sitti gick på fyra miljarder! Det där med många mormonska mutmiljoner för att få spelen, det är det väl inte farligt att skriva om, man låtsas visst inte om sånt i den sunda idrotten nu längre. Idrott har blivit ett litet opium för folket, nu när religionen inte längre är det.
Värt till upptagning hade varit biskopens besök i en skola i stan. Vet du vad han sa? Jo: "Terrorattacken får mig att tro på Gud!" Jahaja, en god sådan? Kan världens nöd och fattigdom (eller bara USA:s på baksidan av olympiaden) också få honom att tro på en god Gud?
Jag begriper inget, jag måtte va övermåttan korkad. Men det biskopliga hade jag nog inte vågat skriva om heller, religion och idrott är det farligaste som finns att ge sej på.
Jag ger opp, det blir ingen användbar kolumn i dag. Jag nämner inte ens Percys 0,93 miljarder. Det är i alla fall ofattbart för en medelstor pensionär.
Så jobbar vi med nyheter