<I>Gästkrönikan:</I> Tystnadens tid - snart förbi?
Sven Wernström
Foto:
Det skulle inte ha handlat om rätt eller fel utan om yrkeskunnande. Inte Krustjov i rubriken och Chrustjev i texten. Skitsamma vad Krusse ställt till med. Nån ordning skulle det vara. Än fanns yrkesstolthet.
Nu finns det inga typografer längre. Nu gör journalisterna vårt jobb och det blir som det blir. Titta på den här rubriken: Skolan är vare sig sämst eller idyll. Den skriker ut att här finns det nån som inte kan skilja på vare sig och varken. Det kunde vi typografer. Och om nån inte kunde skilja på innan och före så rättade vi det också.
Vad texten handlade om kom i andra hand men berörde oss naturligtvis. Vi förfasades över den tidens terrordåd, atombomberna över Hiroshima och Nagasaki, det ohyggliga Vietnamkriget, fasansfulla illdåd i Indonesien och Latinamerika. På fritiden demonstrerade vi. Men på arbetstid såg vi till att tidningssidorna blev snygga och texten språkligt godtagbar.
En likhet finns dock mellan då och nu. Stora händelser blottlade skillnaden mellan överheten och folket. Överheten och dess lakejer tog ställning för USA, tanketomma som pavlovska hundar. Vanligt folk tog tid på sej och tänkte ett tag.
Precis som i dag. Överheten och dess skribenter överbjuder varann i politisk korrekthet och nöter ut orden för att uttrycka den fasa de tror krävs. Medan vanligt folk använder de få kanaler som finns och säger nåt helt annat. Värdarna i radions Klarspråk och Ring P1 finner till sin förvåning att allmänheten inte alls ser dådet i New York som en attack mot demokratin utan som en attack mot USA:s välde i världen!
På köpet får vi andra iakttagelser. Någon säger sej ha sett Göran Persson i judekalott och undrar när vi ska få se honom i palestinasjal. Per Almgren erinrar om vad World Trade Center egentligen står för och får hela drevet av ängsliga opportunister emot sej.
Jan Guillou lämnade Bokmässans lokaler under de tre tysta minuterna. Det var han inte ensam om men som kändis fick han rubriker. Själv träffade jag en göteborgare som hade räknat ut att motsvarande minuter för offren bara i Vietnam skulle ha krävt en dryg veckas tystnad. Som han sa: Det skulle ha blivit jävligt tyst!
Själv önskar jag ingen tystnad. Jag har sett salen på Arbetets Museum bli knökfull av ungdom när ABF och Attac kallade häromdan. Jag hörde Maria-Pia Boëtihus tala om hur vi bör rädda vårt förnuft undan mediernas makt. Om ett sånt möte är det tyst i medierna. Men de unga vill höras. Tystnadens tid kanske snart är förbi.
Anfallet mot World Trade Center var en skrämmande skickligt utförd illgärning. Usama bin L-n är en skurk oavsett om han ligger bakom dådet eller inte.
Hans troliga brott har väckt minnen och satt igång tankeverksamhet hos allmänheten. För oss som ska skriva kvarstår problemet: Ladin eller Laden? Frågan ger mej ingen ro.
Så jobbar vi med nyheter