<I>Gästkrönikan:</I> Motborgarna

"Som företagsledare kan jag inte ta hänsyn till samhällets intressen", sa direktör Per G Hedström när han för en tid sen la ner Elektrolux-fabriken i Alingsås och flyttade jobben till Italien.
Samhället, det är vi vanliga medborgare. Dit hör alltså inte den här direktören. Han ställer sig utanför. Vad ska man kalla en sådan? Motborgare?
För trettio år sedan skrev jag texter åt landets första fria teatergrupp, Fickteatern, som hade startats av teatergeniet Suzanne Osten. 1969 gjorde vi en pjäs som hette Motborgarna. På den tiden var det lätt att urskilja motborgare. Nu har de blivit så många att man snavar på dom överallt.
En heter Peter Löfqvist och representerar företagarna i Hageby. Han ville stänga området för valinformation. Eller ville alla företagarna det? Är de motborgare hela högen? Det får jag inte veta eftersom jag nu slutat handla därute.
Ska jag nu sluta handla i konsum också? Det beror på om konsumdirektörerna fortsätter att försöka strypa det fria ordet i valrörelsen. Då återgår jag till Matex och ICA. I det privata näringslivet har motborgarna ett slags hemortsrätt, men i en folkrörelse kan de inte tolereras.
Givna motborgare tycks mej börsdirektörerna vara, de som har en genomsnittlig årsinkomst på 7,9 miljoner, vilket efter skatt ger 12900 kronor per dag.
När jag nämner en känd norrköpingsson med tiofalt högre inkomster säger mina vanliga polare: "Nä, det är ju för jävligt!" Medan moderaten i min bekantskapskrets säger: "Ja, han är duktig han."

Kring 1990 blev motborgarna frispråkiga. Jag tröttnar aldrig på att citera SAF-direktören Ulf Laurin som sa: "Inom tio år ska hela den offentliga sektorn vara privatiserad, här ligger 300 miljarder och väntar på oss." Och slog rekord i cynism med: "Barn och gamla behöver alltid vård, det är en dösäker placering."
Vad är då kriteriet på motborgare? Främst att de har makt. Och att de i regel kan verka i det fördolda.
Man skulle vilja vara med i det styrelserum där Ericsson beslutar att varsla 3740 anställda om uppsägning. Finns där någon som visar medmänsklighet och medborgaranda? Någon enda som tvekar och känner för de anställda?
Man skulle vilja vara med när Fredrik Lundberg får veta att årsvinsten är över två miljarder. Är hans första tanke: Va bra, nu kan vi lösa några problem i hemkommunens skolor, vård och omsorg? Tänker han kanske att det ger bättre PR med lite mer pengar till IFK? Eller vill han bara spekulera för ännu högre vinster åt sig själv?

Nu behärskar motborgarna landets massmedier och opinionsbildning. De nästlar sej in i skolor med sponsrade läromedel och förfular det offentliga rummet med reklam samtidigt som de vill tysta den offentliga debatten.
De utser Årets Företagare men inte Årets Fackkämpe eller Årets Sanningssägare (min kandidat: Folkbladets krönikör Torsten Nilsson).
Själv skulle jag gärna se att det instiftades ett antipris att utdelas till Årets Motborgare. Jag har inte förankrat idén hos Folkbladets ledning, så det är bäst att ni skickar förslagen till mej direkt: svenwernstrom@hot-mail.com. Ett bokpris till bästa motivering kan jag alltid utlova.
Men rösta inte på Elektroluxdirren som jag nämnde i början. Han uttryckte sej ju faktiskt hederligt! Utan att försöka spela Medborgare.