<I>Gästkrönikan:</I> I saknad av hänförelsen
Ove Klinthäll
Foto:
Det vaaar annorlunda förr. Materiellt var det sämre, men varför var så många fler så mycket gladare och positivare?
Det tänker jag på när jag läser igenom Nykterhetsfolkets sångbok, utgiven 1945, samma år som andra världskriget slutade. Vilken entusiasm och framtidstro! Den mentaliteten upplevs som töntig nu, man kan undra varför. Det var ju mentalt hälsosamt! Beror det på att vi har fått för mycket? Prylraseri, egofixering?
Den allra första sången i boken är denna, som många gamla idealister säkert känner igen och kan sjunga i sin helhet:
<I>"Så samlas vi ånyo här i ädel kamp och strid / att föra ut vårt sköna verk för nykterhet och frid./ Förbrödring är vårt lösenord oc kärleken vår tolk / vårt mål att kring vår jord få se ett fritt och lyckligt folk."</I>
Jaja, hur lyckligt blev folket? Och hur nyktert, kan man kanske också fråga.
<I>"Vill du våga en dust mot den härjande makt / som sen hävdernas morgon har elände bragt", supseden alltså. "Stig då in i vårt led för att kämpa för fred / för att lastgammal sed / uti grunden slå ned..."</I>
Mycket sjungen var <I>"Var välkommen envar under ungdomens tak / som vill räcka oss hand till förbund! Vill du höra vårt mål, vill du älska vår sak / byggd på frihetens, kärlekens grund?"</I>
Ungdom, frihet, älska, kärlek, waooh! Det är liksom annat än "Öh, fuck it!"
Vi ungdomar sjöng <I>"Det sväller och sjuder i ungdomsvarmt blod / det jäser i hänförda sinnen..."</I> Men vi som var inblandade i framtidstron kunde ju inte låta bli att skoja lite, så vi döpte om den till "Det smäller och skjuter", men det var inte illa ment på nååågot sätt! Vi var så utomordentligt idealistiska, åtminstone om dom var som jag.
Jag ska ta några rubriker så idealismen och framtidstron framgår med all önskvärd tydlighet:
Var hälsad, nya dag!, Ädel strid, Daggryning, Vårt mål är stort, Segertro och segerlycka... Allt tydde på en ljusnande framtid. Som dessvärre mörknat.
Nykterhet var ju det viktigaste av allt i den boken, men det fanns god plats för fred och kultur. Hör "Vid boken":
<I>"Hur härligt i kvällarnas stillhet vid boken få sätta sig ned / och följa ödenas under i nätternas tigande fred! Det smattrar sakta på rutan / i lönnen hörs vindarnas gång / och örat fylles av toner / från människors gråt och sång".</I>
Vad låter det här som: ´Hur härligt i kvällarnas stillhet vid datorn få sätta sig ned?´
Man sjöng mycket, alltid, utan musik, när man kom och innan man gick: <I>"Vårt möte skall nu sluta, till skilda hem vi gå / men ljusa drömmars lycka oss följa skall ändå..."</I>
Jag är glad att den tiden är förbi, den var tung och långsam, el-, bil- och TV-fri, det var långt ifrån roligt jämt - men nog saknar jag hänförelsen!
Hur ser 2050-talets 70-åringar på vår tid, månntro?
Så jobbar vi med nyheter