<I>Gästkrönikan:</I> Bildad blev jag tyvärr aldrig

Nu har jag legat sjuk en vecka igen. Tiden har jag fördrivit med en kåserisamling från 70-talet av Stig Ahlgren. Han skrev i gamla Aftontidningen och var en idol 1944 när jag gick på Marieborg. Sen gled han högerut och vad skrev han därefter?
I synen på skolböcker möter jag här en själsfrände. Själv lärde jag mej läsa med "far ror" och "mor är rar". Fram till 70-talet tycktes inte mycket ha hänt. Far tar mos. Mor tar fil. Fil är fin mat, citerar Stig Ahlgren och hänvisar till barnpsykiatern Bruno Bettelheim som sagt sig ha påträffat ungar med läshämningar de fått av att tvingas högläsa rena larvet. Så var det då och kanske är det likadant i dag?
Skolböckernas harmoniska hemliv stämmer sällan med ungarnas vardag, "där mor tar fars fil och far gör mos av mor". Var är far och mor? undrar läseboken. Det vet ungarna. Far stack när morsan blev på smällen och smällen det var ungarna själva det. Läsebokförfattarna saknar social fantasi.
Bettelheim känner jag till, men i övrigt blir jag deppig inför Stig Ahlgrens breda bildning. Han associerar kors och tvärs i ett hav av kunskap och beläsenhet.
Flera krönikor ägnar han åt Astrid Lindgren. I Än lever Emil i Lönneberga säger han sig ha hittat "den mest skandalösa scenen i någon ungdomsbok", en scen som ingen kritiker skrivit ett ord om, påstår han och citerar:
"Det gick till så här. Emil stod framme vid svarta tavlan och hade räknat ut ett riktigt svårt tal, och när det var klart sa lärarinnan: Bra Emil, nu kan du gå och sätta dej! Det gjorde Emil också, men i förbifarten böjde han sig ner över lärarinnan, där hon satt i katedern, och gav henne en ordentlig kyss mitt på munnen. Något sådant hade hon aldrig varit med om förut..."
I Småland på 1870-talet skulle fröken vara okysst. Nu är Emils fröken inte okysst längre. Ändå är hon inte missbelåten, hon utdelar inget straff.
Det här saknar motstycke i världslitteraturen, säger den bildade Ahlgren. Inte ens i Casanovas memoarer möter vi barnet som aktiv part i öppningsdraget till en sexuell förbindelse. Lord Byron förfördes vid nio års ålder av sin barnsköterska. Emil överträffar allt i den vägen. Han är barnet som förförare!
Vad vet jag som varken läst Casanova eller Byron och bara har en sorts konstig halvbildning efter att ha satt upp några tusen kulturartiklar av landets främsta hjärnor som maskinsättare på Stockholms-Tidningen och Aftonbladet.
Av det fick jag för mej att bildning bara är nåt som krånglar till allting. Jag kommer ihåg en liten dikt jag fick läsa i första klass: "När jag blir stor vi bygga ett slott av ädelsten och gull / med tinnar, torn och brygga och park av rosor full. / Och du skall drottning bliva uti det slottet, moder kär, / och ingen nöd och fara dig skola hinna där..."

Som förstaklassare gillade jag att högläsa dikter, för jag kunde betona bättre än alla andra. Innehållet var det inte så noga med. Gossen i dikten gillade väl sin mamma. Sen stötte jag på Oidipus och blev misstänksam. Aha, gossen var kåt på morsan och ville ha henne till hustru! Och var fanns pappan, hade gossen redan slagit ihjäl honom? Så var det barndomsminnet fördärvat.
På 70-talet var jag i min mest produktiva ålder. Och minsann hade inte Stig Ahlgren läst mej också! Så här skriver han: "Marxisten och barnboksförfattaren Sven Wernströms ´Kamrat Jesus´ - Jesus med vapen i hand och med brasungen Maria Magdalena som sängvärmare - är en hippieprovokativ avläggare till Che Guevarapjollret tillsatt med amerikansk tältstadspromiskuitet. En vedervärdig cocktail av sirap och samlagssvett."
Synd att jag inte läste det där på 70-talet, då hade jag kunnat svara. Nu är Stig Ahlgren död. Men han är fortfarande läsvärd. Boken heter "Insnöad" (R&S 1977). Där behandlas kultur av alla slag, inte bara barnböcker. Kvickt, elakt, roligt och mångkunnigt. Sök den på antikvariat eller på biblis. Så kan vinterförkylningen bli riktigt uthärdlig!