<I>Gästkrönikan:</I> Hjärtslitande avyttring
På helgerna kommer de nya blivande ägarna av mitt hus hit och de har börjat fylla igen spåren efter mig. De har redan lagat den trasiga skorstenen och jag inser plötsligt att det nog aldrig var något roligt - som jag tyckte, mitt lättfärdiga stycke - att ha en björk växande i skorstenen.
Jag inser också att det är en perfekt familj som köpt mitt hus. Släkten är nerlusad med duktiga snickare, rörmokare, elektriker och allmänt händiga människor. Det är förstås sådana människor, som ska ha sådana här gamla kråkslott, där det ständigt behöver bytas några brädor eller målas några fönster eller fällas några trän eller grävas några land. Egentligen begriper jag inte hur jag och min dåvarande familj någonsin kunde få förvärvstillstånd. Det borde helt enkelt vara en hårdare prövning av husägarna i landet! Det borde inte räcka med pengar.
De röjer i min igenväxta trädgård också och har investerat i en slåttermaskin för att få ordning på gräsmattorna. Eftersom mina gräsmattor är rätt så ojämna och guppiga så liknar det tills vidare mera jordbearbetning men det blir säkert bra på slutet. Men det skär i hjärtat på mig när de skära herrgårdsrosorna, som äntligen hade lyckats rota sig, åker på brännhögen och bondpionerna, som så överraskande dök upp häromåret, stryker med i slåttern.
Och när de frågar mig om jag har saknat min trappstege, som de sågat loss ur en minst åtta år gammal ask, så inser jag hela vidden av mitt mänskliga och moraliska förfall. Jag griper varje chans att fly undan denna brutala sanning och när en kompis frågar om vi inte kan ta en ridtur i skogen tvekar jag inte en sekund. Jag lämnar köksbordet fyllt av upphittat påskpynt, trasiga pärlplattor, som mina barn tillverkade en masse på dagis, högar med vykort från tidigt 70-tal, tio expanderskruvar, en ungersk orden som min stendöde sambo fick som tack för att han kokade soppa åt hungriga barn i Budapest efter andra världskriget, en påse med metrev och silverspännen som jag tänkt använda till att trä om alla mina trasiga halsband, tre buckliga tennvaser, 100 meter tätningslist som aldrig har tätat någonting, en gammal hopfällbar rakkniv (en så´n som Jean ger fröken Julie alldeles i slutet...), klister för alla tänkbara ändamål och en hög lättmetallmynt från DDR - ett land som inte ens finns längre ...
Fy farao, hur ska det här sluta?
Så jobbar vi med nyheter