<I>Gästkrönikan:</I> Gammalmodigt på Café Comeback
Wiwi Samuelsson
Foto:
Sedan den 1 februari 2002 bekänner jag mig ohämmat till den senare teorin. Då var jag bjuden på ett 40-årskalas i Friedrichshein i gamla Östberlin och eftersom reparationen av min gamla bil inte hade kostat de 10 000 pengar, som verksta´n först hotade med, utan bara 3.500 ansåg jag mig praktiskt taget ha FÅTT 6000 kronor och beställde följaktligen prompt en tur och retur till Berlin över helgen.
Festen ägde rum på en bedagad Kneipe, - Café Comeback - som födelsedagsbarnet hade hyrt. I den långsmala sunkiga källaren täcktes det ojämna sten- och jordgolvet av en slabbig heltäckningsmatta - hej och hå, vi gå över ölstänkta berg fallera - och längst in hade 40-åringen laddat upp med en uppsättning förstärkare, som skulle ha varit en stolthet för vilket lastbilsflak som helst under brinnande Love Parade. Eddi hade verkligen satsat ALLT på sin 40-årsdag ...
Eddi hade föresatt sig att han skulle återuppleva sin DDR-ungdoms häftiga stämning från Franz Club - en ungdomsklubb i Prenzlauer Berg - där han och hans jämnåriga hade levt, spelat, älskat, spisat, hatat, rökat och krökat (både det ena och det andra) i ungdomens vår. Och nu vara alla bjudna. Och de kom. Kompisarna, tjejen som brukade ha hand om garderoben, trummisarna, gitarristerna, de gamla skolkamraterna, de f.d. flammorna, kidsen i kvarteret och t.o.m. tjejen som skötte toaletten på Franz Club. Medhavande revbenspjäll, kycklingklubbor, vegetariska pajer, korvar en masse och sallader i jättelika porslinshandfat med skära rosor på.
Ingen kan väl påstå att de såg ut som då - det var mycket mera skinn och lack och piercade öron, näsor och kinder. Och ölmagarna svällde understundom betänkligt över bältet i de slitna jeansen. Sångarna i banden hade gråa strimmor i de långa hästsvansarna och jag såg nog att basgitarren hade både begynnande flint och ett rejält glapp i garnityret men draget var detsamma. Ja, faktiskt bättre sa Eddi, där han satt på golvet med en överfull askkopp och hundra öl och såg salig ut, flankerad av outtröttligt dansande tjejer medan en utmattad gäst satt och sov(!) med ryggen mot en förstärkare.
Luften i källaren var tjockare än dimman i Lützen när jag vid halv fyratiden, halvdöv och rökskadad, trängde mig upp ur underjorden och tog S-Bahn hem till Lehderstrasse. Helt övertygad om att människor egentligen aldrig förändrar sig. Däremot förändras omgivningen och det gör att de emellanåt ändå kan verka lite gammalmodiga.
Så jobbar vi med nyheter