<I>Gästkrönikan:</I> Det blev en notis i lokaltidningen
En vecka om året - på våren - kommer han hit och kastar sig över buskar och sly i skogsbrynet bakom mitt hus, röjer i mina vidriga björnbärssnår och rensar upp i kryddgården efter vinterns förfall. Och han hävdar att det är SKÖNT och t.o.m. NYTTIGT för honom. Perverst? Javisst - men vem är jag att försöka förhindra sådana perversiteter.
Efter årets bedrifter i skogsbrynet och kryddgården ville jag ändå förgylla vår sista kväll med läckra lammkotletter, rosenkål och ett gott vin. Allt stod uppdukat, kotletterna doftade av vitlök och smöret smälte just på rosenkålen när min jourtelefon ringde. Jag hade pressjour den där kvällen. Det var TT i Göteborg som hade fått ett tips om att en flykting hade skjutits på Vita Hästen i Falkenberg, visste jag möjligen något om det ?
Näe, det gjorde jag inte. Jag visste inte ens vad Vita Hästen var (det LÅTER ju som en operett) och TT var misslynt och jag lovade kolla och återkomma. Medan kotletterna kallnade jagade jag informatören i Göteborg. Han visste inte heller något mera än att mottagningsenheten i Falkenberg var inhyst i ett f.d. lägenhetshotell som hette Vita Hästen och han jagade nu förläggningschefen för fullt och lovade ringa mig så fort han fått tag i honom.
Jag log hult mot prästen och angrep maten. Då ringde sonen. Han var helt hysterisk eftersom han just satt och förberedde sig inför sin slutexamen på KTH och plötsligt hade upptäckt att tre av hans projektredovisningar saknades. "Och jag TROR att jag lagt dem på ett jättebra ställe hemma hos dig", sade han med hopplöshet och förtvivlan i rösten. (Jag menar han är ju uppvuxen här så han vet precis hur lätt det är att hitta nåt i alla dynga som jag har sparat på mig under åren ...) OK, sa jag uppmuntrande, ge mig en timme!
Och medan även brysselkålen kallnade och det smälta smöret stelnade greppade jag en ficklampa och började systematiskt genomsöka huset med start i prästens rum så att han i alla fall skulle kunna gå och lägga sig ... I kökkenmöddingen bakom trappen röjde jag resolut bort två madrasser, en kattlåda, två utrangerade tv-apparater, en högtalare, kryckor, målarburkar och en massa kattsand. Och si, där hittade jag ett paket med påskriften: Projektredovisningar och det hade inte tagit mer än en kvart! Sonen var lugnad. (Åtminstone på DEN punkten, resten vill jag inte tala om...)
Men inte TT. Jag ringde Göteborg igen. Nu var förläggningschefen plötsligt förvunnen och hade stängt av mobilen. "Han har rymt", sa kompisen från Hamburg dystert, där han satt i köket - mätt men ensam. "Ska vi slå vad?"
Jag slog aldrig vad och det var synd. Vid halv tolvtiden var dramat utklarat. Tre damer på flyktingförläggningen hade blivit osams i en lägenhet och bråkat så högljutt att grannarna kallat på polis. När polisen kom gick en av damerna till angrepp med en kniv och då hade en polis avlossat ett varningsskott. Polisen tog med damen, min kompis från Hamburg gick och la sig och jag åt upp mina kalla kotletter.
Dan därpå blev det en notis i lokaltidningen.
Så jobbar vi med nyheter