<I>Gästkrönikan:</I> Bob Marley lever än ? på Veteklint
Wiwi Samuelsson
Foto:
När jag ser ljusen glittra i Mårhultar´ns hus tvärs över sjön (fast numera är det sonen som bor där med sin familj) och tänker på sågen långt inne i skogen, som aldrig behövt någon reklam i fyrfärg på blankt, tjockt papper, så tänker jag att Skärblacka ändå är fantastiskt.
Jag vet att det finns de som tror att Blacka är en hopplöst, insnöad, sulfatstinkande bonnhåla utan skönhet, kultur och vidare vyer men de anar inte hur fel de har. OK, det finns just inga monument av Milles eller Jones i Skärblacka, inga K-märkta hus och ingen arkitektur av världsintresse. Om Skärblacka har någon berömd "Son" så får det väl vara nå´n av grabbarna i OK Denseln (som gratuleras till den senaste medaljen med en stor skylt vid infarten) och jag kan inte dra mig till minnes någon större författare som haft sina rötter i Blacka. Ja Ulf Lundell bodde visst nå´t halvår i en stuga i närheten i sin gröna ungdom (det var tack vare det som jag orkade igenom hela Jack för jag tyckte egentligen att den var ganska långtråkig) när han skrev den där låten om Södra Promenaden...
Det är just inget glamoröst över Blacka, inget storståtligt och östgöst men det är med Blacka som med Lotta Svärd: "Något tålte hon skrattas åt men mer att hedras ändå." Och kom inte och säg att Blacka saknar internationella utblickar och kontakter. Den gamla felbyggda lågstadieskolan står sedan många år i Etiopien - av folk i Skärblacka nedmonterad, utskeppad, återuppbyggd och understödd. Det är det lokala mäklarparet, som tillsammans med den församling de tillhör, lyckats med den bedriften och pengarna till underhållet kommer från Etiopienhjälpens ständiga loppmarknad i den nedlagda bensinmacken.
Där arbetar på lördagarna en av de snickare, som heroiskt försöker få ordning på mitt hus - en vacker ung man med hästsvans, som varken håller sig med mobil eller vanlig telefon! När byggnadsställningen håller på att blåsa ner får man ringa till byggmästar´ns kontorist, som går och knackar på Mickes dörr.
På Vårdcentralen har läkarna alltid hållit internationell klass. Från den danske Christian Östergård som härskade där i decennier, över den mera tillfällige AT-läkaren dr Runeberg - som tittade min 3-åriga dotter djupt i ögonen och på sjungande finlandssvenska beklagade att han tagit fel på hennes kön med orden: Nå, hur kan det vara att jag alltid tror att du är en man? - till det senaste decenniets afrikanske dr Bawana. (Nu har jag inte varit sjuk på länge så just nu har jag noll koll). Vånga kyrka inbjöd i somras till Taisségudstjänst på en lapp i Konsum och ortens ungdom hedrar oavbrutet minnet av Bob Marley med ett envetet reggaespelande, som givit Skärblacka epitetet Sveriges Jamaica. Själv har jag nu anslutit mig till fansen med ett nyinköpt bambudraperi i rastafärgerna och med Bobs nuna på.
För det vet ni väl i alla fall?: Bob Marley lever än - på Veteklint i Skärblacka!
Så jobbar vi med nyheter