<I>Gästkrönikan</I> Alla dessa män med sina surrande maskiner
Wiwi Samuelsson
Foto:
Säljaren var man. Mäklaren, som sålde huset var man (och en som jag inte gärna vill träffa igen). Min son som hjälpte mig att rita om-och tillbyggnaden av det nya gamla huset är man. (Herre Gud, han fyller 35 idag!) Byggmästaren är man. Bygg-lovsknutten som gav bygglovet var man. Ställningsbyggarna var män. Skorstensfejarmästaren var man. Snickarna är män. Elektrikern är man. Säkerhetschefen, som lånade ut ett safety-kit med livlina så att jag skulle kunna fira ner mig från andra våningen när det började brinna i huset vilket det alldeles säkert skulle göra med tanke på vilket fantasifullt elsystem som huset visade sig innehålla, var man. Brunnsborrarna var män. Plåtslagaren, som jag hoppas kommer tillbaka någon gång och sätter upp de där plåtbitarna som fortfarande ligger på altanen, är man.
Roger Måg, som la´ golvet i vardagsrummet och byggde tio fönsterbrädor åt mig är man. Muraren som ska installera krisspisen (veddito) är man - det vet jag säkert för jag pratade med honom i telefon igår. Han som sålde spisen är för övrigt också man. Mårtorparn på sågen, som jag med ojämna mellanrum åker och köper dörr- och fönsterfoder och golvlister av, är man och sonen hans också. Värmeinstallatören är man. Rörmokarn är man. Golvläggaren är en arbetskamrats man. Murarkompisen, som lånar mig sin lattjolajbanlåda med alla attiraljer man behöver för att sätta kakel, är man.
Och alla heter de något tvåstavigt: Leffe, Ove, Ola, Robban, Micke, Kennet, Janne, Janne, Janne, Arne, Roger, Roger, Tomas, Tommy, Affe och sån´t. Bara tjänste-mannen (!) på samhällsbyggnadsenheten på Länsstyrelsen som beviljade bidrag för konvertering från elvärme i egnahem enligt förordningen SFS 1997:635 var tjej. Och hon hette Solbjörg.
Nästan alla dessa män dyker upp vid sju halv åtta på morgonen, beväpnade med apparater; kompressorer, bergborrmaskiner, slagborrmaskiner, mindre borrmaskiner, slipmaskiner, skruvdragare, cirkelsågar, sticksågar och Stora Tigersågen.
När jag inte är hemma skriver jag meddelanden på maskeringstejp till dem typ: "Här ska det vara panel annars ramlar det ner skit på bordet". På onsdagskvällen när jag kom hem satt bara de sista tre orden kvar på väggen - alltså "skit på bordet"- med tillägget: TOAN ÄR TRASIG. Jag blev iskall när jag läste meddelandet och drabbades av akut förstoppning. Men på torsdagsmorgonen när Micke och Robban dök upp visade det sig bara vara ett utslag av manligt skämtlynne.
När de gått sitter jag i dödstystnaden på golvet bland sågspån och krokiga spikar och spacklar, slipar och målar medan jag grubblar över alla dessa män med sina surrande maskiner. Var kommer de ifrån och vart är de på väg?
Så jobbar vi med nyheter