<I>Gästkrönika</I> När jag förgiftade farfar

Min farfar och farmor bodde i ett rum och kök i en gammal kåk på Söder i Stockholm. När jag var barn besökte vi dom varje söndag. Jag minns att där kryllade av folk - fastrar och farbröder och deras fästmör och fästmän. Allihop upptagna av kärleksaffärer och gräl och kortspel.
Jag var med mina sex år ett mycket begåvat barn, vilket min plan att förgifta farfar också bevisar.
Orsaken var lådan i farfars skrivbord. Där fanns pennor, knivar, linjaler och passare och små fyrkantiga kuvert med mystiskt innehåll, massor av saker i lockande oordning. Den lådan ville jag ha och farsan sa att jag kanske skulle kunna få ärva den en gång.
Då började jag iaktta farfar. Han satt med ryggen mot skrivbordslådan och rökte cigarr och smällde med korten och såg på tok för frisk ut. Han skulle inte dö på ett bra tag.
Min yngste farbror var den som först förlorade sina pengar på kortspelet. Då brukade han komma ut i köket och leka med mej. Honom gillade jag. Han luktade starkt och skrattade med gula tänder och kunde spela banjo och sjunga allaballatjafs-uti-fistalapalajta, barnvisor som jag tror han hittade på själv.
Ibland läste han sagor som handlade om en kille som hette Nick Carter. En var riktigt lärorik. Ur den la jag en mening på minnet: När han såg bort hällde hon ett vitt pulver i hans glas. Killen som drack ur glaset dog.
Jag skulle nog aldrig ha föriftat farfar om inte den lilla runda burken kommit i min väg. I rummet satt de elva vuxna och spelade kort. Jag lekte ensam i köket. Burken låg på golvet mellan vedspisen och diskbänken. Den innehöll ett vitt pulver.
Det luktade inget och smakade inget heller. Då skulle nog inte farfar märka något. Men dö skulle han för det var ett vitt pulver.
Jag tog handen full av pulvret och gick in i rummet och ställde mej bredvid farfar. På bordet stod hans kaffekopp och ett supglas. Jag lät pulvret rinna ner i fikat. Men när jag drog åt mej handen välte jag supglaset. Farfar skrattade och sa:
-Fan grabb, nu luktar det karl av dej. Ge pysen en kniv och ett vedträ så han har nåt å göra. Vad är det för jävla kaffe? Lägg på nytt och koka inte på sumpen!
Jag satte mej i ett hörn och undrade hur länge det skulle dröja innan farfar dog. Försiktigt tog jag fram burken och läste på etiketten. Där stod: B-i-k-a-r-b-o-n-a-t. Det lät jävligt farligt.
De vuxna fortsatte att fika och tjoa och gräla och smälla med korten. Farfar hällde på i supglaset och blev tystare och mera röd i ögona och mustascherna hängde nästan rakt ner.
Sen somnade jag i mitt hörn. När jag vaknade var luften blå av tobaksrök. De flesta hade gått och morsan hade lyft upp mej från golvet. Jag frågade genast efter farfar.
-Han har lagt sej, sa morsan.
-Håller han på å dör? frågade jag.
-Tyst pojke! sa morsan men farsan bara garvade.
Det dröjde länge, faktiskt ett par år. Först dog farmor. Sen farfar. Då kastade sej alla systrarna över det som fanns i lägenheten. Farsan hade inte så bråttom, han fick visst en tennljusstake i alla fall.
Jag fick aldrig skrivbordslådan. Av detta lärde jag att brott inte lönar sej. Om alla människor fick lära sej det lika tidigt som jag skulle nog världen se bättre ut.