<I>Gästkrönika</I> Är du lobbad, gamle vän?

Det är nåt kusligt som händer med människor nuförtiden. Har ni också sett det? Deras ögon slocknar. De slutar lyssna på oss andra. Ofta sker det i samband med att de byter åsikt och som hypnotiserade börjar trava mot mål de fått sig förelagda. Av vem? Hur går det till? Det är nåt för våra vänner på Campus att börja forska i.
Den senaste som drabbats är förre näringsministern Anders Sundström. Han var tidigare bestämd motståndare till EMU. För en knapp månad sen gjorde han helt om och blev vald till sossarnas kampanjledare för ett ja till EMU. Han kunde inte förklara varför och ville inte låta sig intervjuas (DN 16/11).
Något liknande uppvisade Ingvar Carlsson redan för nåt årtionde sedan. Våren 1990 ansåg han det omöjligt för Sverige att gå med i EU. Så svängde han och blev den drivande kraften för ett ja.
En som också drabbats av oförmågan att se och höra är Göran Persson. Två tredjedelar av partimedlemmarna är emot EMU, men dom ser han inte. Hans ögon har slocknat. Han har nu börjat, likt en programmerad robot, driva oss mot den euro som slutgiltigt kan ta död på den svenska välfärdsmodellen.
Allt det här verkar mystiskt men går att förklara med lite kunskap och tålamod.
"EMU är ett särintresse för eliten." Det är sant, för det har stått på landets mest prestigefyllda debattsida, nämligen DN:s (16/11). Vilka är då eliten? Storkapitalet förstås, och dess organisationer.

När SAF i början av 70-talet inledde sina attacker mot det svenska folkhemmet blev en av uppgifterna att bearbeta journalister och politiker (Sture Eskilssons PM från 1971).
Journalisterna lyckades man bra med. "Sedan länge är journalistkåren en del av etablissemanget", skriver Mikael Löfgren i DN 29/11. Även tongivande politiker har man lyckats med. Hur har det gått till? Vilken är metoden? Inte mutor väl? Nej, inte i Sverige.
Näringslivets språkrör ger själva svaret. När SAF vid millennieskiftet gick ihop med Industriförbundet och blev Svenskt Näringsliv var målet enligt ordförande Scharp "större möjligheter till lobbning och opinionsbildning ..." (LO-tidningen 34/2000).
Lobbning - där har vi det!
Lobbning betyder inte lobotomi fast det låter så. Lobotomi (avskärning av nerverna till pannloberna för att hindra ångest och smärtor) används inte längre eftersom det ger svåra biverkningar.
Lobbning betyder påtryckning, påverkan. Den som inte gör motstånd mot sånt blir alltså lobbad. Det är det våra politiker är - lobbade! Nu har vi ett ord för det. Och det man har ett ord för, brukar man kunna hantera.
Nu kan vi genomskåda Ingvar Carlsson i backspegeln. Han var lobbad. Nu kan vi avfärda Anders Sundström och Göran Persson. De - och andra - är ju lobbade. De är skyldiga att inse det och tala om för oss hur det gick till. Annars behöver vi inte längre ta dom på allvar.
Lobbning betyder som sagt inte lobotomi. Men skadliga biverkningar har den ändå. Den lobbade tar övar lobbarens livsstil och börjar kräva samma status, gräddfiler, löner och fallskärmar som lobbarna har. Dessa biverkningar bör man känna till för att förstå de drabbade och kanske kunna hjälpa dom.