<I>Gästkrönika</I> Iskall resa med stängda dörrar
Wiwi Samuelsson
Foto:
Jag upptäckte ett meddelande på mobilen just som jag skulle ge mig iväg till tåget. Det var från min granne och fick håret att resa sig på huvudet. Jo, jag skulle bara säga att du har inget vatten i huset när du kommer hem, sa han. Vi upptäckte att din källardörr stod vidöppen och det var 22 grader kallt så vattenmätaren hade frusit sönder och vattnet forsade ut på golvet! Men nu har vi stängt av vattnet och stängt dörren, avslutade han lugnande.
Förtvivlat anropade jag dottern, en granne, en annan granne och Sydkraft i nu nämnd ordning. Jo Sydkraft skulle försöka göra något åt saken före helgen, om de hann ... Jag kröp upp i sänghörnet i sovvagnen och försökte lugna ner mig med en tysk deckare. Sedan somnade jag och vaknade inte förrän sovvagnen höll på att välta och jag förstod att vi var på färjan mellan Rostock och Trelleborg och att det blåste rätt häftigt utanför. Jag behövde gå på toaletten och slank iväg utan att stänga dörren efter mig. Jag bodde granne med toaletten och räknade inte med att det skulle vara särskilt mycket folk i omlopp klockan tre på natten.
Det var det inte heller visade det sig när jag kom ut från toaletten samtidigt som färjan gjorde en riktig överhalning och min kupédörr slogs igen framför ögonen på mig och gick i lås. Där stod jag i den tomma korridoren i järnvägsvagnen, barfota och iklädd nattlinne och stirrade mig desperat omkring. Jag började leta efter sovvagnskonduktörens kupé men hittade ingen och drog mig till minnes att han klagat över att han hade ansvar för två sovvagnar så jag slank över i nästa vagn och fortsatte letandet.
Fortfarande ingen konduktör men däremot hittade jag en öppen kupé där jag stack in huvudet för att vädja om hjälp. Två vettskrämda ryssar eller vitryssar stirrade på min skräckinjagande uppenbarelse. De förstod inte ett ord av vad jag sa och såg bara ännu skrajare ut när jag trängde mig in i deras kupé för att trycka på larmknappen till konduktören.
Larmet väckte inte konduktör´n men ett svenskt par dök upp och visade mig till hans kupé och efter att ha sparkat på dörren kvicknade han till och kravlade sig upp och släppte in mig i min egen kupé igen. Jag kröp frysande ner i sängen och försökte somna om. Då började sjösjukan grassera i sovvagnen. Ja, inte i min kupé men i en massa andra och alla sjösjuka medresenärer skulle förstås in och kräkas på granntoaletten.
Vid 4-tiden stod jag inte ut längre utan klädde på mig och gick upp på båten där jag läste deckare tills vi siktade Trelleborg. Jag var inget upplyftande sällskap när jag nådde kompisen i Malmö där jag skulle stanna till nästa dag. Hon stoppade mig resolut i säng.
Kvällen därpå skulle jag äntligen klara av sista etappen av hemvägen. Det skulle ske med hjälp av X 2000. Det var ett misstag visade det sig. Först var tåget försenat redan i Malmö och sedan nödbromsade det p.g.a. "tekniskt fel" strax utanför Nässjö och där blev vi stående. Bromsarna kunde inte lossas på en dryg timme och under tiden gick sista bussen hem. Nåja, SJ betalade i alla fall taxin men när jag äntligen kom hem vid 11-tiden orkade jag inte ens tänka på att gå ner i min sönderfrusna källare. Den fick vänta tills nästa dag på det nya goda året.
Vad ska hända härnäst? jälp!
Så jobbar vi med nyheter