<I>Film:</I> "Sprängaren" medelmåttig melodram
SPRÄNGAREN**Filmstaden
Helena Bergström som Annika Bengtzon i Colin Nutleys film Sprängaren. FOTO: PRESSENS BILD
Foto:
"Sprängaren" är en medelmåttig melodram om chefsroll, journalistik och familjeliv, i uttrycksfullt färgstarka bilder med drag av mode- och reklamfoto. Den visar filmberättandet som industriprodukt, fulländat enligt alla konventioner men fritt från djupare mänsklig insikt och konstnärlig förmåga. Plattityder om pressetik och karriärmänniskans obefintliga familjeliv har sagts lika ytligt förr. Kriminalgåtan om hur en härsklysten lady Macbeth-typ förstör andras liv öppnar för en helt annan, bättre film men den blev inte av.
Den undersökande journalistikens thrillerform blir i "Sprängaren" modernt ytglansig (med svag förankring i det svenska) och det är på det planet Colin Nutleys film fungerar bäst, även om han i onödan går ned sig i amerikaniseringar, den internationella TV-deckarens eviga pratande i närbilder, ett enformigt andlöst tempo och smaklös musik.
Liza Marklunds romanhjältinna Annika Bengtzon framstår som pressens Martin Beck. Båda lider av misspassning mellan yrke och privatliv, chefsroll och individualism. Som småbarnsmor och osmidig chef lider hon dessutom av yrkeskvinnans dubbla prestationskrav och ansvarsbördor. Därmed är hon en hjältinna under press och det är just detta, som får henne att mer än en gång göra fel, som gör henne till en intressant, avglamouriserad hjältinna.
Helena Bergström är ganska godkänd i rollen; hon är stram, fri från sina manér, men samtidigt lite onödigt masklik. Draget av robotiserat proffs stör. Som hustru och mor blir hon logiskt en annan, handlingen bygger på social rollfördelning; i familjescenerna kommer Nutleys handlag och lyhördhet till sin rätt, infogat i stram intrig.
Melodram eller såpa är filmen därför att den bottnar i personliga brister och familjekriser. Här finns banala tragiska sanningar som ger dynamik åt filmen. Annan dynamik springer ur kontrasten mellan chefredaktörens, Bengtzons och den dödade kvinnliga OS-generalens ledarstil. Vilja står mot oförmåga inom samtliga. Bengtzon, den som mest liknar oss, får här en tragik som kunde blivit mer än antydd. När hon blir minerad gisslan bryter filmen lätt med rollen och blir mossigt raffel.
"Sprängaren" är överlag medelbra svensk film och medelbra Nutley. Han visar sig som rak berättare och kommer ifrån svagheterna i sina improvisationer och sin naturromantik. Men det schematiska draget och det torftiga porträttet av attentatorn är klara minus.
Marklunds läsekrets har bionöjet säkrat, tror jag; mer krävande publik kan exempelvis uppleva att "Gossip" som satir och personteckning växer i minnet.
Så jobbar vi med nyheter