<I>Film</I> Dräpande rolig deckare
***
Bio Harlekinen</B>
England, 1932. Umgänge och jakt bland adelsmän, politiker och affärsmän i herrgårdsmiljö avbryts då värden mördas.
"Gosford Park" är en händelsemättad, subtilt giftig, välskriven och välspelad satir över den brittiska överklassens fördomar, bördshögfärd och ritualiserade umgängesliv. Därmed sparkar Robert Altman i sin nya film in dörrar som sedan länge sparkats in i film, TV och skönlitteratur. Men med sin omväxlande fläta av karikatyrer att skratta åt och livsöden att smått gripas av, med sitt minutiösa arbete med lokalfärg och klassbundna beteenden, med stilkonsten i sitt bildberättande, gör han det åtminstone med högt underhållningsvärde, fängslande historisk realism och konstnärlig vitalitet.
<b>Många misstänkta</b>
Mordoffret är en alkoholiserad, arrogant, allmänt föraktad industripamp. Vem är mördaren? Den otrogna hustrun (Kristin Scott Thomas, från "Den engelske patienten")? Den slagfärdiga husjungfrun (Kelly Macdonald, från "Trainspotting") som sparkades? Den bittra husan (Helen Mirren)? Den smygsupande butlern (Alan Bates)? Kriminalinspektören är inbilsk och inkompetent, en farsfigur försedd med den franske komikern Jacques Tatis hatt, pipa och regnrock. Spänningseffekterna uteblir. Gåtans lösning är ganska uppenbar. Deckarmysteriet i sig ska åskådaren inte ta på allvar, det är bara en förevändning för att studera intriger och konflikter inom dels överklassen, där man håller masken inför varandra även om man är illa sedd eller bankrutt, dels bland tjänstefolket, vilkas liv präglas av sanningssägande ur socialt underläge och intern rangordning.
Societeten lever på tjänstefolket, som föraktar och imiterar arbetsgivaren. Dessutom har de var sin specialiserad funktion i herrgårdens dagliga skötsel. Filmens miljöbild är en sorts kammarspel i en massa rum. De utforskas av en rörlig kamera som visar upp ett säreget mänskligt servicemaskineri. Där finns lojalitet, konkurrens och hätskhet, men filmen har mer sympati för dem än för den intriganta, snikna och rasistiska överklassen. Ungefär som i "Short Cuts" finns här blandade livsöden, men de flesta blir snabbskisser.
<b>Jöback - på 20-talet</b>
De viktiga undantagen är den nyanställde betjänten (stjärnskottet Clive Owen), som sätts på plats vid matbordet, sångidolen Ivor Novello - en sorts engelsk Peter Jöback på 1920-talet - som sjunger för föraktfull publik, och den judiske filmproducenten. Miljön inspirerar honom till en deckarfilm men han förstår aldrig att han själv upplever samma sak. Han har vissa svårigheter med verklighetsbilden. Dessa tre skildras positivt, två av dem därför att de är konstnärer. Som sådana kan de se en stagnerad livsstil med kreativitetens och den amerikanska jämlikhetens distans.
Altman har i "Gosford Park" sin vana trogen vänt en välkänd filmsort ut och in för att kritisera gängse värdeskalor och berättarstilar. Mästerlig som i "McCabe & Mrs Miller", "Nashville" och andra 1970-talsfilmer är han inte längre. Med sin herrgårdsdeckare har han i alla fall gjort ett gediget, fängslande och dräpande rolig film, en av många i hans jämna formkurva de senaste tio åren.
<span class=rub>En mänsklig komedi</span>
<B>MITT STORA FETA GREKISKA BRÖLLOP
***
Filmstaden</B>
En amerikanska av grekisk börd förälskar sig i en lärare och känslorna svallar när fadern möter familjens förste ingifte ickegrek, som liksom hans dotter är fast besluten att leva sitt eget liv.
"Mitt stora feta grekiska bröllop" är som titeln antyder en farsartad komedi, med självironisk syn på invandrarbarns ständiga dilemma: ska de leva som föräldrarna eller efter eget huvud? Okända Nia Vardalos okonstlade spel tar fram komiken och kluvenheten i att vara en hunsad trettioårig krögardotter, ensam, med vanskött yttre, men också intelligent, viljestark och slagfärdig, som vill skapa ett eget liv utanför släktklanen och kommer hem från college med en icke-grek som framtida måg. Fadern, en börds- och framgångsstolt patriark, känner sig kränkt och förbigången men blir som så många andra patriarker i komedier manipulerad och överlistad. Till slut kan han med komisk logik acceptera svärsonen.
Han är liksom dottern fast besluten att bryta med sin högborgerliga familjs yrkestraditioner. Den grekiskortodoxa familjens krav, förväntningar och kamratliga skämt tar han med öppet sinne och jämnmod. Vardalos, som skrivit manus, har hittat på en sorts jämställd drömkavaljer, en fulländad produkt av det USA där man är jämlik och olik på en gång.
Barngenerationens egenvilja är det som intresserar i Joel Zwicks film. Den skapar mänskligt liv och nyans, lite i Lasse Hallströms ton, utöver mycket gängse komik kring spritskämt, besvärliga fastrar och grekiska mödrar, som omväxling till judiska. Slutet följer komedins regelbok till fullo, med bröllop, barn och sensmoral: var dig själv men ta till dig det goda i livet, jämka tradition och nymodighet, så går det dig väl. Den är realistisk, undviker en del schabloner, gör andra som nya, är inte fullt så slipad, på gott och ont.
<span class=rub>Kvick komik</span
<B>SWEET HOME ALABAMA
***
Filmstaden</B>
En ung modeskaparinna som reser hem till amerikanska sydstaterna för att ta ut skilsmässa inser att hon svikit sig själv och sina känslomässiga band till sin uppväxtmiljö.
"Sweet Home Alabama" berättar med kvick, charmant komik, inte utan små fantasiflykter, om att känna sig själv och välja rätt liv, i den formdrivna komedistil Hollywood behärskat i ett halvsekel nu. Byvärstingen som gjorde modekarriär (stjärnskottet Reese Witherspoon) och nu käftar med sin ungdomskärlek, en dönicke med dold skaparförmåga, för att kunna gifta sig med sonen till New Yorks borgmästarinna, är precis den viljestarka men kärlekssökande yrkeskvinna som stod i centrum för romantiska farser från 1930-, 1960- och 1990-talen. Katharine Hepburn, Doris Day och Meg Ryan har alla spelat den kvinnliga parten i spelet mellan könen, var och en efter sin tids smak och ton. Witherspoon, som här spelar smart och slagfärdig lika bra som dum och slagfärdig i blondinskämtet "Legally Blonde", liknar dem alla utan att kopiera någon. En svensk motsvarighet är närmast Helena Bergström.
Andy Tennant regisserar som vanligt med blick för glansig romantisk verklighetsflykt. Pangscenen i filmen är ett nattligt besök hos smyckesfirman Tiffanys. Samtidigt har han öga för förvecklingskomik med crazykomisk lokalfärg kring hjältinnans hopljugna bakgrund i lokalpatriotismens och småstadsmoralens sydstater. Det är en sorts barndomens och toleransens paradis som skildras, fritt från rasismen och våldet i så många sydstatsfilmer. Här hittar hjältinnan sig själv och sitt livs kärlek igen och slår knock på den häxliga blivande svärmodern, vars son ridderligt nog låter hjältinnan gifta sig för kärlek och inte för karriären. Hon är en modern människa som ändå behöver lära sig eviga läxor om äkthet och lojalitet, alltså sådant som livsbejakande komedier med konservativa värden lär ut. Sån är "Sweet Home Alabama", på ett mysigt och gemytligt vis.
Så jobbar vi med nyheter