<I>En ny bok</I> Vem ska läsa Agoras årsbok?
Det slutna folkhemmet Om etniska klyftor och blågul självbild Agoras årsbok 2002
Det knuttimrade folkhemmet, en dröm eller en målsättning? FOTO: SCANPIX
Foto:
Det är en bok utan målgrupp. Tolv svenska och två utländska forskare medverkar. Språket är på den nivå som forskare brukar använda när de skriver för varandra. För mig som vanlig (men ganska van) läsare har det varit intressant att se hur mycket jag kunnat få ut av texterna.
För att låta akademisk behöver man bara skriva kontext i stället för sammanhang och interaktion i stället för samspel. Och för att framstå som forskare behöver man tydligen bara forska fram att "Invandrargrupper som upplevs och beskrivs som de mest geografiskt och kulturellt avlägsna rapporterar i genomsnitt flest erfarenheter av diskriminering".
En egendomlighet är försöken att radera ut användbara begrepp. Redan i inledningen står ord som "etniska", "härkomst" och "tillhörighet" inom citattecken som ska visa att såna begrepp egentligen inte existerar utan bara är rasistiska påfund. Invandrare ska ses som individer och inte buntas ihop. Vi medelsvenssöner ses däremot som en grupp - folket - som är mer eller mindre rasistiskt utan att veta om det.
Trots att de flesta av bokens skribenter är socialister tonar de ner den svenska tradition av starka folkrörelser och utbyggd välfärd som vi varit stolta över och som dagens arbetarrörelse borde dra med sig de nya svenskarna till försvar för.
Vi hade kommit långt när det gäller folkbildning, jämlikhet mellan könen, frihet från religiös vidskepelse, arbetsfred och generell välfärd. Vi kunde kalla det vår kultur och hävda den utan att därför förkasta andra.
En av författarna tar upp skillnaden mellan tolerans och respekt. Man kan tolerera det man egentligen ogillar. Man respekterar andras egenheter om man är demokrat och erkänner deras rätt att ha dem.
Men hur långt ska man gå? Den här boken bagatelliserar konsekvent kulturella avarter som hedersmord. Svenskar mördar minsann också kvinnor! Våld som hedersmord sägs bero på bl a "bristande social kontroll". Men det är ju alldeles tvärtom. I kulturer där sånt frodas är det just omgivningens "sociala kontroll" som pressar på och hävdar att familjens ära kräver handling.
Här skulle forskare kunna göra en insats. Hedersmord förekommer - inom vilka kulturer? Könsstympning förekommer - var? Tjejer bär slöja - varför? Skingra dimmorna! Ge oss kunskaper! Och lita på att vi själva kan handskas med kunskaperna!
Två av bokens forskare har anknytning till Norrköping. En är Anders Neergaard vid Arbetslivsinsttutet som skriver om "rasifierad segmentering" på arbetsmarknaden. Till det begripliga hör där iakttagelsen att finländare, jugoslaver etc på arbetskraftsimportens tid "kom att anställas inom industrins lägre skikt".
Kom att anställas. Men det var ju inte vi medelsvenssöner som anställde, det var arbetsgivarna - som här döljs av den passiva formuleringen. Det här är genomgående även hos de övriga författarna. Den fulla sysselsättningen övergavs. Den offentliga sektorn nedmonterades. Här finns inga skyldiga, allt bara händer.
Den andre med anknytning till Norrköping är Magnus Dahlstedt vid Campus som påpekar att det är ont om invandrare i beslutande organ. Han citerar en finska som tycker det är jobbigt i politiken, där man som invandrare plötsligt ska representera afrikaner och zigenare och veta hur hela världen har det.
Nihad Bunar från Södertörns högskola skriver om friskolor, de som på 1960-talet sågs som intressanta experiment för alternativ pedagogik men som nu kämpar om elevernas skolpeng på "den fria elevmarknaden" och bidrar till segregering.
Begripligast skriver afrikanen Samir Amin från Dakar, Senegal. Han frågar:
"När nu kapitalet blir allt mer internationaliserat, varför svarar då inte världens folk genom att internationalisera sig själva? Det vill säga bekräfta sin klasstillhörighet över nationella gränser? Varför ger klassmedvetande vika för en självidentifikation enligt ´ras´, ´etnisk grupp´ eller religion?"
Här är det människorna själva som placerar sig i kategorier. Däri gör de fel, menar Samir Amin. I de förkapitalistiska samhällena var pluralismen det naturliga. Sånt som "stammar" och "hövdingar" uppfanns av kolonialisterna.
Afrikanen Samir Amin har en vid utblick. EU kallar han "en supermarknad utan åtföljande progressiv samhällspolitik". Alltså även här ett påfund uppifrån.
Det man minns av den här boken är misstron mot det svenska folkhemmet. Att söka sin identitet i ett svunnet folkhem "är i dag ett hinder och en fara". Timbro kunde inte ha sagt det bättre.
Om man ska rekommendera boken måste det bli till läsare som hajar uttryck som "att reifiera kollektiva identiteter" och liknande. De torde inte vara alltför många. Så vem är boken egentligen skriven för?
Så jobbar vi med nyheter