<I>En ny bok:</I> Svart läsning om media
MARIA-PIA BOETHIUS Mediernas svarta bok Ordfront
Maria-Pia Boëthius
Foto:
Det säger Maria-Pia Boëthius i Mediernas svarta bok. Varken Margaret Thatcher eller Tony Blair hade kunnat vinna valen utan stöd av Rupert Murdoch, som äger medier i 43 länder och säger sig kunna nå 70 procent av jordens befolkning.
Yttrandefriheten är privatiserad, så även i Sverige. Här finns det 18662 journalister. De har inte ansvar för sina egna texter, det ligger hos ansvarige utgivaren. Därför är självcensur redan från början inskriven i yrket.
I sin utbildning får journalister lära sig att de ska "spegla verkligheten och granska makten". Sen kommer de ut i verkligheten och får göra något helt annat, nämligen beskriva världen så som en grupp multimiljonärer - ägarna - vill att den ska beskrivas.
Politiken och demokratin har förlorat slaget om verklighetsbilden. Medier och reklam ägnar sig åt att ge politiken vanrykte och förvandla oss från medborgare till kunder med "valfrihet" - dvs frihet att konsumera.
På några få år har Sverige förvandlats från ett land med stolthet över solidaritet och välfärd till ett land som hyllar sig självt för att ha flest mobiltelefoner och flest aktieägare i förhållande till folkmängden.
Boëthius talar om den regelmässiga ohederligheten på tidningarnas ledarsidor. Störst är DN och SvD. Om deras ledarsidor bytte plats skulle det knappast märkas. Båda chefredaktörerna har ett förflutet hos Timbro.
I DN är lösningarna på alla problem desamma: medlemskap i Nato och EMU, lägre skatter, avregleringar och hårdare tag mot dem som protesterar mot världens orättvisor. Svenska Dagbladet, som ogillar den offentliga sektorn och statliga bidrag, har tills nu tagit emot två miljarder i statligt stöd och skulle dö i morgon om det drogs in.
Boëthius ger en lång lista över vad borgerliga ledarsidor tiger om. Även nyhetssidorna tiger. "Stora delar av världen och stora delarav vårt eget samhälle ligger i nyhetsskugga."
Men ekonominyheterna tar allt större plats och blir allt mer manipulerade. Där görs aktieägandet till en livsstil. Men när de tar fel blir de tysta. När de blåst upp Teliaaktien till en "folkaktie" och den sen floppade, då "smög medierna själva ut från scenen".
En av de viktigaste mediala affärsidéerna är katastrofer och brottslighet. Brott beror på individers ondska, inte på sociala missförhållanden.
Nyheter blir underhållning. De handlar ofta om kändisar och nöjesliv. Vi ska ju inte läsa nyheter som är viktiga för oss, vi ska läsa annonser, "texter och bilder som vanemässigt ljuger". Marknaden "behöver oss som köpmaskiner, inte som medborgare i en bråkig demokrati".
Medier med sådana ambitioner vill inte bli avslöjade. Alla som börjat granska medierna har slagits av "den oerhörda aggressivitet som journalister och medievärld bemöter sina granskare med".
Som exempel pekar Boëthius på en av Sveriges främsta mediegranskare, Jesús Alcalá, som krossades av sin egen tidning DN efter att ha kritiserat Bonnier-koncernen.
Bonniers omsätter 15 miljarder per år, tre gånger så mycket som public service. Så länge "Gerhard, Abbe och Lucke" var i livet fanns det en viss anständighet att vädja till, skriver Boëthius. Nu har Bonniers lagt under sig allt fler medier, lämnat börsen och slutit sig för insyn. Vem känner i dag till Carl Johan Bonnier, styrelsens ordförande?
I Sverige är mediemakten minst reglerad i världen. Politikerna viker sig för den, alla utom Marita Ulvskog. Varje gång hon försöker debattera ägarmakten utsätts hon för en spärreld i medierna. Övriga svenska politiker är bara fega, säger Boëthius.
Med den här boken drar Maria-Pia Boëthius på sig en mängd ovänner. Inte bara Per Ahlmark och Göran Skytte utan också hyggligt folk som Kjell-Olof Feldt, Bo Strömstedt och "stå upp-historikern" Herman Lindqvist. Hon räknar upp alla dem som Stenbeck köpte till sig från skp och Förbundet kommunist, Robert Aschberg, Jan Scherman och en lång rad andra, som ju har vissa möjligheter att slå tillbaka.
Hon är mycket besviken på public service-medierna radio och teve som hon anser sviker. Radions tidningskrönika och God morgon världen ger reklam värd miljoner åt Bonniers, Schibsted och Stenbeck genom att släppa fram deras ledarskribenter i stället för oberoende tyckare.
Vi vanliga människor har ingen kanal längre. Arbetarrörelsen har lagt ner Arbetet, den vill inte ha medier som ställer den till svars för att ha övergett sina ideal.
Även om public service ofta sviker måste vi slå vakt om den, anser hon. Det är läsarna, tittarna och lyssnarna som bör vara journalisternas uppdragsgivare, inte ägarna. Säljer vi ut public service är det kört, då är hela yttrandefriheten privatiserad.
Mediernas svarta bok borde väcka debatt, men i borgarpressen blir den utskälld. Bonniers har gott om köpta skribenter. En av dem, Maria Carlshamre, recenserade boken i DN och kallade den "raljant, svepande och enögd", en bok som saknade "all trovärdighet". Det är alltså tvärtom.
Så jobbar vi med nyheter