<I>En ny bok:</I> "Sanningen är under rådande förhållanden icke presentabel"
Rune Bokholm Tisdagsklubben Atlantis
Ture Nerman arbetar. Kanske med tidningen Trots Allt!? Hursomhelst av största intresse för Säkerhetspolisen. FOTO: SCANPIX
Foto:
Den notisen hittar jag i Tisdagsklubben, en 480-sidig avhandling av Rune Bokholm om svenskt motstånd mot nazismen under andra världskriget.
Själv har jag alltid uppfattat nazismen i Sverige som ett överklassfenomen. Här ges en annan syn. Gränsen tycks i grova drag gå mellan å ena sidan affärsmän, officerare, läkare, lärare, advokater och akademiker och å andra sidan författare, journalister och fria intellektuella. För att ta det från toppen så var ju kungahuset (Gustav V, prinsessan Sibylla) tysk-vänliga, medan dess intellektuella (prins Eugen, prins Wilhelm) var klart emot nazismen. I arbetarklassen hade nazismen föga framgång.
<b>De frispråkiga</b>
Till de frispråkiga brukar räknas kändisar som Ivar Harrie, Vilhelm Moberg, Pär Lagerkvist och Marika Stiernstedt. Men Bokholm förtecknar 390 antinazister och dessutom 70 nazisympatisörer så här kan man hitta både vänner och ovänner.
Tisdagsklubben grundades 1940 av författarinnan Amelie Posse (1884-1957). Hennes liv och gärning är ledmotiv i boken, men undertiteln "Om glömda antinazistiska sanningssägare i svenskt 30- och 40-tal" visar att där finns mycket mer att hämta.
Anknytning till våra trakter har demokrater som Ebbe Linde, Moa Martinson och som sagt Ture Nerman. Den senare har hos Säpo ingen egen akt, trots att polisen i andra akter hänvisar till den. Rune Bokholm tror att Ture Nermans säpoakt är tjock och kan innehålla sånt som avslöjar högt uppsatta nazisympatisörer inom polisen, militären och t ex domstolarna som aldrig avlägsnades från sina poster.
<b>Klubb för avsky</b>
Tisdagsklubben hade tre riktlinjer: 1) Avsky för nazismen. 2) Stöd för regeringens neutralitetspolitik. 3) Kritik mot regeringens avsteg från neutralitetspolitiken.
Det senare är fortfarande ett diskussionsämne med tanke på transiteringstrafiken och beslag och transportförbud för nazikritisk press. Men Per Albin Hanssons klart uttalade mål var att hålla Sverige utanför kriget och det lyckades han med. Och författaren Arnulf Øverland sa i maj 1945, nyss hitkommen från koncentrationsläger i Norge, att de ansvariga i Sverige knappast "kunde ha burit sig förnuftigare åt än de gjort".
I myllret av folk hittar jag min vän journalisten och deckarförfattaren H K Rönblom. Här berättas att han vid ett möte i författarföreningen 1940 förvånade sig över "det minimala intresset bland svenska folket för tryckfrihetens försvar".
<b>Saknades på schemat</b>
Då var jag 15 år och vaktmästarpojke på Aftonbladet där vi senare skulle bli bekanta. Då skulle jag ha kunnat svara: Vadå tryckfrihet? Den har vi aldrig fått lära oss nåt om i skolan!
För så är det: Allt som är unikt i vårt lands demokratiska lagstiftning - sånt som meddelarskydd, tryckfrihet, yttrandefrihet och annat som nu hotas från Bryssel - har aldrig varit centralt i skolan. Därför kan de flesta av oss inte dra historiska paralleller och värja oss mot faror som hotar. Inte heller inhemska. Transportförbud för tidningar är inget som hör 40-talet till. Det pågår i dag, men nu är det Bonniers som genom att behärska pressbyrån stoppar spridningen av uppkäftiga tidskrifter, vilket Johan Ehrenberg nyligen påtalat.
<b>Lärorikt motstånd</b>
Det är nyttigt att läsa om anpasslighet och motstånd i gångna tider. De slutsatser som då drogs har bestående giltighet. Med tanke på dagens aktualiteter kan man gott citera Torgny Segerstedt från 1940: "Sanningen är under rådande förhållanden icke presentabel." Tiden går men behovet av sanningssägare består.
Så jobbar vi med nyheter