<I>En ny bok:</I> Pölsans språk bär som älven
TORGNY LINDGREN Pölsan Norstedts
Där kan man träffa på en pölsa som är det närmaste Platon måste ha menat med avbild, med skenet av det fullkomliga som bara finns i himmelriket.
Och världar från all världens tv-kockar med mått och maskiner. Här beskrivs ett sinnenas rike.
Men inte så som vi söderut är vana. Med korngryn.
Torgny Lindgren förstås, sparsmakad med orden och metaforerna, men hela historien med skolläraren och den mystiske Robert Maser som inrättat sig i de här nordliga trakterna, är en bild av verkligheten sett genom detta märkvärdiga kok. En metafor alltihop om man så vill, för livets mening och rytm kanske, men också en skröna berättad med största värdighet, säkert sann, och vad är förresten sanningen, som det frågas, och är den verkligen att sträva efter?
Den här basfödan som äts kall eller varm, på bröd eller bryts som bröd, med rödbetor och/eller mandelpotatis, konserverad i burkar, den lagas en gång om året, ett kok som kan ta dagar. Varje gård har sin variant, släkten har den i blodet, den ska säkert vara "som mammas". Eller Ellens, den mytomspunna, som en häxkärring.
Nära löper historien om tuberklerna, de som dödade folket i Västerbotten, särskilt där. Men skollärarn har överlevt så han är immun. Maser är egentligen Hitlers nära man Martin Bormann, flyktad från kriget, lurade sig genom tullen, en resande i tyger. Vid tiden för berättelsen - det finns en nutid också där berättaren finns, han som överlevt sin ålderdom och nu bara blir yngre - var Borman mytisk, rykten gick om hur han lyckades smita ur Tyskland och undgå straff. Här är han dessutom sympatisk och "minns" inget från tidigare liv.
Han och skolläraren Lars Högström ger sig ut på en pölsa-odyssé, de ska kartlägga vissa sakförhållanden, som de säger. De fångas av sitt uppdrag, avundsamt följda av den lille snöpta figuren Bertil, svartsjuk på männens matmor Eva. Med Bertil är det så att han är alldeles symmetrisk.
Här finns också en sorgsen åldringsforskare, en professor från Umeå på bokstavlig ut-flykt. Kapitlet där han för talan ger tröst och glädje och insikter, ännu en ingrediens i detta storkok.
Man sjunker som tidigare in i Torgny Lindgrens språk, alla som talar och allt som skrivs i insprängda notiser, är författarens språk. Kanske lever det fortfarande. Det är hursomhelst skönt, rakt, enkelt och tryggt med ett flyt som stora älven. Att skriva en mening är ett lika sorgfälligt arbete som att få till Pölsan. Inga onödiga ord, inga fula ord, eller de fula orden blir vackra i sitt sammanhang, som den vederstyggliga Ellen, berättelsen skrider framåt, lite högtidligt. Här är människor man bryr sig om, humorn är underliggande, mild, kärleken levande, vi är med, till och med i Ryggböle nära Lapplandsgränsen där den sjuke unge gossen bor som heter Torgny Lindgren.
Han berättar rätt av sitt klara minne.
Ellen, hon med den yppersta pölsan, svarar på frågan om vad som finns i hennes kok som är speciellt.
"Hon innehåller allting, sa Ellen enkelt."
Så är det med Pölsan också.
Så jobbar vi med nyheter