Information till våra läsare

Den 31 december 2024 är sista dagen som Folkbladet ges ut. Detta innebär att vår sajt inte längre kommer att uppdateras efter detta datum.

Vi vill tacka alla våra läsare för det stöd och engagemang ni har visat genom åren.

För er som vill fortsätta följa nyheter från Norrköping och Finspång hänvisar vi till NT.se, där ni hittar det senaste från regionen.

Tack för att ni varit en del av Folkbladets historia.

<I>En ny bok:</I> Kontaktlöshet mot gemenskap när Saramago hyllar den enkla människan

José Saramago
Grottan
W&W

José Saramago i Stockholm vid nobelfesten 1998.

José Saramago i Stockholm vid nobelfesten 1998.

Foto:

Kultur och Nöje2001-10-25 00:00
PATRIK SELSFORS
Med romanen Grottan fullbordar 1998 års nobelpristagare José Saramago med sina egna ord en "ofrivillig" trilogi. I sina senaste romaner Blindheten och framförallt i Alla namnen behandlar han ämnen som byråkrati, avhumanisering; ordens och tecknens tendens att nästla sig in i vår verklighetsuppfattning, att i någon mening bli verkligare än livet själv.
Detta kontrasteras mot den enkla människan som trots att han finner sig i denna ständiga glidning i världen revolterar med de enda medel som står till buds: sin mänsklighet, sin sårbarhet och svaghet men också med sin kreativitet och kärlek. Dessa teman finns även i Grottan. Det lilla ställs mot det stora. Kontaktlöshet mot gemenskap.

Likheter med Kafka finns givetvis i tematiken: den avhumaniserade makten med dess hantlangare som sugits upp och blivit en del av en organism med egen växtkraft, nästan med egen personlighet. Den ogenomtränglighet som kännetecknar byråkratin. Men i språket skiljer sig Saramago väsentligt från Kafkas nästan torra saklighet. Saramago sprudlar av ord och associationer.
I romanen Grottan finns det ett närmast mytiskt Centrum, en gigantisk byggnad bestående av affärskomplex och rekreationsanläggningar samt lägenheter. Mot detta könlösa Centrum ställs relationerna mellan bokens huvudperson, krukmakaren Cipriano Algor, hans dotter Marta och svärsonen. Där finns all den värme, den gemenskap och äkthet som Centrum saknar.
Cipriano bor ute i periferin i en liten by; han levererar sin keramik till Centrum för försäljning. Plötsligt får han beskedet att hans krukor och tallrikar ej är önskvärda längre, människor vill hellre ha plastartiklar som tillverkas i det av rök förpestade industiområdet. Samtidigt får hans svärson anställning som väktare i Centrum. Snart blir det dags att flytta dit för den lilla familjen.

Civilisationskritiken löper som ett svart stråk genom Grottan. Det artificiella konsumtionssamhället ifrågasätts och kritiseras men inte genom ord utan snarare genom de hotfulla stämningar som hela tiden ligger just utanför synfältet. Nu är boken också typisk för Saramago så till vida att den äger ett berättande som hela tiden flödar fram.
Berättarrösten i boken bryter in i inflikningar och kommentarer, är alltid närvarande. Ja, blir ibland rentav pladdrig och låter oss aldrig glömma bort att detta är just en berättelse. Sin vana trogen använder Saramago inte tankstreck utan låter språket välla fram utan avbrott, kanske lite svårläst i dialoger men man vänjer sig.

José Saramago föddes 1922 i Portugal och bor numera i Lanzarote, efter Nobelpriset har hans produktion hållit samma höga klass vilket inte är självklart i sammanhanget. Vi är många som gläds åt detta faktum och åt Grottan som berikar ett redan rikt författarskap.
Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!