<I>En ny bok:</I> En sorgesam historia
EVA MATTSSON Tala efter pipet Albert Bonners
Den här Evabritta som hon heter, bli någon sorts personligt språkrör för allt gnäll som författaren vill uttrycka. För tonen är gnällig, rätt som det är stoppas det in någon skrapa om åldringsvård, om sociala nedskärningar, om pensionsålder, omhändertaganden, om det mesta av offentlig verksamhet.
Eva Mattsson har med Ring efter pipet gett sig in i brottsgenren och minsann snubblar inte vår Evabritta omedelbart på en hemlig dagbok från den som bodde i huset tidigare. Och är inte hennes kompis en sådan som har konsultuppdrag inom polisen och därför får reda på precis allting som hänt - en dogmatisk socialsekreterares bråda död är fokus - och dessutom sladdrar kompisen, om det.
Ingen människa, beter sig så här, inte ens en journalist. Här sitter de t. ex med polisen i lokal-tv och låter människor se det blodiga mordvapet...
Allt som Mattsson vill säga är av samhällskritiskt slag och misshälligheter travas på varandra. Att huvudpersonen alltid mår så dåligt ska väl vara analogt med samhällskroppen. Mantrat är "allt handlar om att söka värme".
Visst kan man se hur alla de här personerna jagar runt efter närhet, den mest aparta finner den i Arktis forskningslaboratorier, hur drivkraften kärlekslängtan respektive hämndkänslor skriver sin historia, men jag kan inte tro att ens författaren är särskilt nöjd med den s.k. kriminalhistoria som ska bilda yttre ram.
Störst utrymme hr den sorgliga Evbritta och det är hon som lämnar åtminstone den här läsaren besviken.
Så jobbar vi med nyheter